"Det gäller att lägga örat mot marken"

31 juli 2014. Det är oerhört varmt och har varit så i flera dagar. En liten gnista från en skogsmaskin är början till det som senare ska bli en av de största skogsbränder som Sverige varit med om.

Drygt fyra år senare befinner vi oss i mitten av oktober, det regnar och nästa lördag är det premiär för Västmanlands teaters föres tällning Den stora branden som regisserats av teaterchefen Niklas Hjulström. Det känns bra och lugnt, berättar han, med en vecka kvar till premiär.

– Jag har gjort en del större föreställningar förut med mycket folk, där man har samlat ihop bakgrundsmaterialet och initierat skrivandet själv. Men det är ändå så när man närmar sig premiär så kan man inte garantera någonting – men det känns bra och vi ligger bra i fas, säger Niklas Hjulström, och fortsätter:

– Vi jobbar verkligen mot samma mål allihopa, att det här ska bli bra.

Förarbetet inför föreställningen har pågått under en lång tid, och historien bygger på en rad berättelser som teatern samlat in från flera ställen runt om i Västmanland.

Hur kom den här idén upp från början?

– Det var egentligen innan jag skrev på kontraktet för mitt arbete på teatern som jag frågade teaterns styrelseordförande, som var den som rekryterade mig: vad finns det här, finns det någon händelse, något som förenar folk? Något som alla här har något slags förhållande till? Då sa han direkt – branden.

– Och det kändes som ett intressant och ett möjligt projekt: inte bara att berätta om själva branden utan också om hur människor fungerar i extrema situationer och sätta in det i ett existentiellt sammanhang. Så jag började höra mig för vad det fanns för berättelser, och sen engagerade jag Jerker Beckman (dramatiker, reds anm.), som tillsammans med hela teatern under 2017 åkt runt och intervjuat människor och samlat in berättelser. Det var också ett sätt att öppna upp för en dialog i området.

Teatern har även ordnat så kallade brandträffar där de spelat upp korta scener utifrån det som folk berättat, som sedan följts av fler samtal med befolkningen på orterna som var drabbade av branden.

– Jag kommer ihåg när vi var i Sala och hade en träff, så kom det två tjejer som jobbade på Salberga som berättade om vad som hände där när de inser att de är tvungna att stänga luftintagen för det är så mycket rök. Vad händer med interner? Vad händer med stämningen? Jättespännande samtal.

Hur tänkte ni i somras då, för då brann det faktiskt igen?

– Ja det gjorde det, och det var jättemärkligt. Jag satt och regibearbetade manuset då. Det som hände var att vi fick hålla i marknadsföringsåtgärderna lite grann över sommaren, det hade känts cyniskt annars. Men framför allt så var det ju att hela vår inställning till föreställningen gick från att vara ”det här måste vi berätta om för annars glöms det bort” till ”det här en beskrivning av något som kommer hända fler gånger”.

Historien och karaktärerna i föreställningen är fiktiva, även om den bygger på, och det finns många likheter med, de många historier de fick in under arbetet med intervjuerna och träffarna. Det är inte första gången Niklas Hjulström arbetar med en föreställning på det här sättet: tidigare har han gjort liknande föreställningar då han var verksam i Göteborg.

– Bland de första saker jag gjorde efter scenskolan var att vi åkte ut på fritidsgårdar, snackade med ungdomar, och skrev en pjäs utifrån det, som vi också spelade där. Sen gjorde jag flera liknade saker där pjäser byggde på insamlade berättelser. Jag tycker det är viktigt att en teater lägger örat till marken och utgår från platsen där den verkar – och så försöker vi jobba så mycket som möjligt.

Niklas Hjulström är född i Göteborg, son till skådespelaren och regissören Lennart Hjulström, och Ulla Söderdal Hjulström, som var lärare.

Du är uppväxt i en teaterfamilj, hur var det?

– Jag har ju väldigt lite att jämföra med. Jag tror egentligen inte att det är någon större skillnad att växa upp i en sådan familj jämfört med till exempel en ingenjörsfamilj eller skomakarfamilj. Det är klart att när man sitter och väljer vad man ska göra i livet så finns föräldrarnas yrken på radarn, men jag började faktiskt att plugga till lärare först eftersom morsan var lärare.

– Den stora skillnaden handlar väl egentligen mer om utbildningsnivå. Jag växte upp i ett hem där det fördes intellektuella diskussioner, där det ifrågasattes saker och ting. Dessutom är ju teatermänniskor otroligt trevliga, så jag träffade många underbara, vuxna, förebilder.

Niklas Hjulström började som sagt sina universitetsstudier med att läsa engelska, med siktet på att senare bli lärare, som sin mamma. Men det var andra saker som kom emellan. Ett exempel var musiken: ett tag läste han musikvetenskap med siktet på att bli forskare.

– Jag upptäckte under den tiden att jag tyckte det var väldigt kul att ta reda på saker, undersöka och presentera det på något sätt, men just den akademiska uppsatsen kanske inte är så sexig. Jag har ett minne som jag brukar återkomma till: en kollega som forskade om schlagerfestivalen kom in i lunchrummet och utbrast: ”äntligen ska jag få berätta om min forskning, jag ska vara med tio minuter i P1”. Då kände jag att det måste finnas ett bättre sätt att presentera det man tagit reda på.

Med den bakgrunden kom Niklas Hjulström in på det här med teater. Han gick ut scenskolan 1990, började jobba som skådespelare, senare regissör, teaterchef och konstnärlig ledare, bland annat på Folkteatern i Göteborg.

– När jag hade börjat med teater insåg jag att man kan forska, och sedan presentera det som man tagit reda på som en gripande historia, med ljud, ljus och musik. Så det är väl ingen tillfällighet att jag gör en sådan föreställning som den om branden, egentligen.

Han kom till Västmanlands teater för drygt två år sedan: och han lovordar sin företrädare Kajsa Geirtz som han menar började på den väg som han nu försöker att bygga vidare på.

Men framtiden då, vad för typ av teater är Västmanlands teater om fem år?

– Jag skulle vilja att vi har lägre trösklar, att fler hittar hit. Jag skulle gärna vilja att vi har en mycket bredare verksamhet: mer som ett kulturhus. Jag skulle vilja att alla känner till oss. Men framför allt skulle jag vilja att vi var en plats för reflektion, eftertanke – och samling kring vad Västmanland och Västerås kan vara.

Frågor ur hatten – lite vassare än vanligt

Vad är det dyraste du har köpt?
– En bostadsrätt i Göteborg.

Vad röstade du på i senaste valet?

– Det kan jag inte svara på.

Vad är det mest olagliga du har gjort?
– Åh, jag önskar jag hade några coola olagligheter att berätta om... Jag är rätt laglydig faktiskt (lång tystnad). Jag kommer fan inte på något. Jag har gjort en del roliga grejer liksom, som en gång då jag satt på ett fik och så började det att ösregna. Alla på fiket hade ställt sina paraplyer i en rad, och jag bara tog ett och gick. Det kändes lite så här: ah, så här gör jag liksom. Men det är ju inte så olagligt.

Vilken var den första skiva du ägde?
– Det var en skiva med Slade, men den fick jag. Den första jag köpte själv var Ziggy Stardust.

Har du varit otrogen någon gång?
– Ja.

Vad är du mest rädd för?

– Jag är mest rädd för högerpopulismen.

Vilken vardagssyssla brukar du fuska med?
– Det är något man ska göra, men som jag inte gör ordentligt... Att äta.
Det händer att jag hoppar över. Det kan gå en hel dag utan att jag äter.

Vad är det första du gör när du vaknar?
– Kollar nyheterna i mobilen.

Vem är du i The Beatles?
– Jag får nog tyvärr säga att jag är Paul. Jag är ganska organiserad och städad och jag tror att Paul har haft ganska bra ordning i kalendern, och det har jag också.

Niklas Hjulström

Ålder: 56

Bor: Stockholm

Familj: 3 vuxna barn, sambo, en bonusdotter

Favoritplats i Västerås: Parken utanför teatern. När man sitter där och vi har parktaeater, och det är 1000 personer som tittar – det är svårslaget.