Krönika: "2019 – ett ödesår "
Snart drar det ihop sig till nyår och jag funderar över hur det här året blev. Det har ju hänt så mycket.
För min egen del har jag fyllt sjuttio, med andra ord börjar jag bli gammal och har firat detta med den närmaste familjen. Hemma har vi levt i kappsäck under hösten. Vi har begåvats med nya värmeelement. Möblerna har varit sammantryckta, mattorna ihoprullade och tavlorna nedtagna. Och rördragare, snickare och målare har kommit och gått från sju på morgonen till sena kvällen. Ovant? Ja. Obekvämt? Ja. Samtidigt kul med hantverkare som jobbar snabbt och effektivt, som är beredda att hitta lösningar för att det ska bli så snyggt som möjligt och dessutom samtal om vart Sverige är på väg och den snurriga och utdragna regeringsbildningen. Apropå den är vi många som är oroliga för att vi ska få en regering med en nationalkonservativ inriktning för att tala med Jimmie Åkesson.
Annie Lööf vill inte att ytterkantspartierna, som hon säger, ska få något inflytande. Själv tycker jag att centern och liberalerna har chansen att ta ett historiskt ansvar genom att bilda en mittenregering och motverka en mörk och ungersk framtid i Sverige. De skulle på det sättet fungera som demokratins grindvakter.
Också julen är vilsen. Det sägs att tomten tappat kursen. Han har inte haft någon snö att åka på och befinner sig just nu strax ovanför ekvatorn med sin släde. Han lyssnar på rapporterna om Brexit, miljömötet i Polen och regeringsbildningen i Sverige. Han torkar svettdroppar ur pannan och skakar sitt huvud. Samtidigt kryper det fram ett litet leende när han nu på sin padda läser om Greta Thunberg, om fredspristagarna i Oslo och att några på allvar anstränger sig här hemma i Sverige för att få till en regering
I detta ögonblick vänder tomten sitt ekipage norrut, kompassnålen snurrar inte längre. Han manar på sina renar och utbrister Än kan vi rädda världen.
