Biskopen om allhelgona: Mysigt och vemodigt

Det finns ljus på många gravar och människor vandrar på kyrkogårdarna. Att gå på en kyrkogård i november kan ge både stillhet och ro. Jag brukar njuta av hur fint det är, samtidigt som jag tänker på dem jag saknar. Saknad gör nästan ont i kroppen, särskilt när det gäller dem som jag älskade. När jag går på kyrkogården så lägger sig sorgen liksom på plats. Stillheten och friden gör att saknaden blir något lite mer hanterlig.

Många kan berätta att de upplever en särskild stämning i allahelgonatid. Jag har hört en del säga att det är mysigt, ja en fin tradition med ljusen på gravarna. På samma gång är det vemodigt med döden och många gånger kan det vara kämpigt med saknaden.

När jag lyssnar på människor som berättar om allahelgona förstår jag att det är en viktig helg för många av oss. Det speciella som vi upplever på kyrkogårdarna känner jag som en slags värme i kroppen, samtidigt som både sorgen och saknaden finns där.

En mycket vacker kyrkogård finns runt Sundborns kyrka utanför Falun i Västerås stift. Där ligger Carl Larsson begraven och i år är det 100 år sedan han avled. Han har förresten målat insidan på Sundborns kyrka för i den här församlingen hade han och Karin Larsson sitt hem.

Det var så att Karin och Carls son Ulf dog hastigt och hans föräldrar blev mycket ledsna. Carl tappade fotfästet och gick in i en djup depression. Det verkar ha varit den gamle prosten Pettersson i Sundborn som hjälpte Carl Larsson vidare. Carl tyckte själv inte att han var ett dugg religiös men prästen brydde sig förstås inte om det utan såg en förtvivlad pappa som höll på att sörja ihjäl sig av saknad efter sin pojke. Ingen vet längre vad som riktigt hände mellan prästen och konstnären. Sannolikt var Petterssons tålmodiga lyssnande en viktig del i att Carl Larsson fick tillbaka livslusten. Han reste i alla fall på sig och levde vidare.

Som tack för en alldeles vanlig prästs insatser i hans eget liv ville Carl Larsson ge en gåva. Därför målade han hela Sundborns kyrka i klara färger. Jag tänker att det kanske också fungerade som en slags bearbetning. Han fick både skapa och arbeta sig trött när han var så ledsen.

Det som jag upplever när jag vandrar på en kyrkogård i allahelgonatid, skulle jag kalla för helighet. Det är något heligt med de människor som har levt före mig, och det är något heligt med naturen som ställer om sig till vinter och vila just nu.

Känslan av helighet säger oss att våra liv är insatta i ett stort sammanhang. Känslor av helighet hör ofta ihop med livets högtider och avgörande ögonblick: Barns födelse, avsked av närstående, bilda familj och uppleva förluster.

Det är därför kyrkliga handlingar handlar om avgörande tillfällen i människors liv: dop, konfirmation, vigsel, begravningar. Det är då det vanliga livet liksom skakar till och vi kan uppleva att vi är insatta i ett oändligt stort sammanhang.