Efter en vecka där rubrikerna handlat om dödsfall och ett krisande näringsliv väcktes staden till liv i det vackra vårvädret. Första signalen fick jag redan i går förmiddag när jag åkte till Erikslund för ett ärende och hamnade i en bilkö när jag passerade McDonalds vid infarten till handelsområdet.

Okej att många hade fått lite efterlängtad påfyllning i plånböckerna tack vare barnbidraget, men för mig blev det ett tecken på lite kämpaglöd från västeråsarna.

När jag en stund senare fick köa för att komma fram till kassan på Eko fick jag ytterligare ett bevis på att min känsla var rätt.

Jag kom på mig själv med att stå och småle åt att folk höll längre avstånd än vanligt, och jag noterade att det även här fanns en och annan toapappersköpare i kön. Men mest av allt gladdes jag åt att faktiskt få stå i kö – och då ska ni veta att just köa är bland det värsta jag normalt sett vet.

På vägen hem började jag tänka på att jag kanske ska ta och skriva en text om mina observationer, men direkt fastnade jag i den vingliga balansgången hela samhället just nu går: Vi ska helst hålla oss isolerade för att inte riskera att bli smittade – samtidigt måste vi ut och spendera pengar hos de lokala företagen om vi ska ha något samhälle kvar när den här apokalyptiska perioden är över.

Jag kom fram till att det ena absolut inte behöver tala emot det andra. Hur mörkt det än känns – så får vi inte släcka lamporna helt och hållet. Vi måste försöka se ljuset, hur svagt det än är.

För mig blev köerna och det vackra vårvädret mitt ljus i mörkret. Helt plötsligt såg jag ljusglimtar var jag än tittade, som till exempel att uteserveringen vid K9 var fylld av västeråsare som både såg ut att njuta av livet och solen samt att jag faktiskt inte fick bord på Di Spagna när jag och familjen tittade in där för att äta födelsedagsmiddag för min kära fru.

För att kolla min tes om att vårsolen hade fått västeråsarna att lämna sina coronabubblor hörde jag bland annat av mig till Magnus Odéen på Frankgruppen.

– Vi har ett tapp på ungefär 50 procent, så läget är är allvarligt, sade han och helt plötsligt kändes min tes som blåögt lyckotänkande.

Men så sa även han att han den här helgen helgen hade gett lite nytt hopp:

– Frank var fullbokat både i fredags och lördags. Och ”Hatten” var fullbokat i fredags. Dessutom har vi märkt att allt fler köper take away. Vi ska ta oss ur det här på bästa sätt!

Att i den här stunden bara fokusera på tomma restauranger vore dock oansvarigt. Anledningen till tvärniten i samhället är ju trots allt att det är en både smittsam och i vissa fall dödlig smitta som sprider sig över världen. Det är därför ytterst viktigt att vi alla bidrar till att inte sprida den vidare. Det handlar, precis som alla borde veta idag, om att man ska ta hand om sin hygien och stanna hemma om man känner sig sjuk.

Då var vi tillbaka vid den där vingliga balansgången jag nämnde tidigare. Men när det gäller butiker och restauranger finns det hittills inget som säger att det skulle vara farligare platser än andra. Man behöver ju inte sitta i knä på varandra (vilket ändå är riskfritt om ingen äter på restaurangerna).

Dessutom har många restauranger redan agerat för att motverka trängsel.

– Vi har tagit bort några bord så att vi har längre mellanrum mellan gästerna. Och med lite mindre beläggning har personalen mer tid att hålla rent. Vi känner att vi kan erbjuda en trygg miljö för vår kökspersonal är extremt vana vid att städa och hålla rent och snyggt, säger Odéen.

Det känns tryggt. Och så länge inte Löfven eller statsepidemiolog Anders Tegnell ger några andra råd så kommer jag fortsätta att äta ute.

Dessutom kommer jag att vara glad för varje gång jag får köa – i alla fall tills krisen är över.