Lorenzis lekfulla verk lyfter stadsmiljön

Hans kreativitet utvecklades tidigt.

Tony gick aldrig på dagis, istället var han hemma hos sin farmor och farfar.

– Då satt jag alltid efter maten och ritade, pysslade och grejade med farmor. Jag har väl alltid gillat det. Men efter ett tag, när jag kom upp i en viss ålder så blev det töntigt, så jag började med graffiti istället.

Med graffitin höll han på länge, utan sina föräldrars vetskap.

– Ända tills jag åkte fast. De blev såklart besvikna, för de visste inte ens om att jag höll på med graffitti, men efter det så fortsatte jag ändå, såklart fortfarande utan deras vetskap.

Sen ledde det ena till det andra.

– Jag gjorde ett projekt för att få till lagliga graffitimöjligheter i Västerås som jag kallade för ”Här Får Man”. Jag tänkte att jag kanske kunde hjälpa andra att inte behöva måla graffiti olagligt, att det istället skulle finnas någon laglig vägg att måla på.

Tony berättar att det skrevs en hel del om det han gjort.

– De kallade mig graffitikonstnär, vilket jag inte tyckte att jag var. Men samtidigt så tänkte jag att det är ju dumt att inte springa med den titeln. Så efter det här graffitiprojektet så hittade jag verktyg för att förstå hur man kan realisera saker man tänkt på.

Men vad är en konstnär? Vad är det egentligen för något?

– Jag har alltid tyckt att den titeln känns lite fisförnäm, viktig och lite fånig. Jag har inte gillat den grejen. Men det är ju som det alltid har varit, det är ju ett sätt att få utlopp för sina idéer. Jag behöver få utlopp för dem för att själv må bra, sen om någon annan benämner mig som konstnär är det väl ok, men det är helt enkelt ett sätt att vara, ett sätt att må bra.

Konsten han gör bygger på idéer.

– Det kan vara det här, och sen kan det vara det där. Jag gör inte bara en viss typ av grejer, för idéerna styr uttrycket.

Han säger att han tror att det kan vara svårt att avgöra om det är han som gjort något, eller om det är någon annan, eftersom, som han säger, ”jag har inte någon röd linje i mina verk”.

– Det tror jag också har att göra med att jag blandar uppdrag med egna grejer. Om det är ett uppdrag och någon önskar något, så gör jag det, men kommer det från mig själv så tar det ett annat uttryck. Gjorde jag bara till hundra procent egna grejer, då skulle man kanske mer kunna se en röd tråd. Jag har länge tyckt att det är lite jobbigt att man inte kan se en röd tråd, men det finns ju en röd tråd, för allt kommer ifrån mig, från mina idéer.

En av Tonys styrkor när han gör jobb åt andra är att han är bra på att ro projekt i hamn.

– Det finns ju en massa konstnärer som är bättre än mig på att göra det ena eller det andra. Folk tänker ofta att: ”konst verkar schysst”, att det bara är att måla lite tavlor, eller vad man har för idé om konst. Men jag har svårt att se att någon är bättre än mig på att ro ett projekt i hamn, att få med allt som andra kan tycka är sekundärt. Att lösa alla bitar som det innebär och att inte bara dyka upp och måla, utan ta det från a till b, det är min styrka.

Han berättar att han var stökig som ung.

– När man pratar med andra i min ålder och drar anekdoter från när man var ung om att man gjorde ditt och datt, så märks det att det nog inte var så många som gjorde dit och datt. Jag var nog mer stökig än vad jag trott, men många omkring mig var ju också rätt stökiga, det var en ventil som gjorde att jag fick utlopp för ångesten och energin, ler Tony.

– Jag har haft problem med ångest väldigt länge, nyligen började jag att äta medicin och nu går det jättebra! Vad som är bra med medicinen är att jag kan vara i stöket och ändå må bra.

– Jag vill hellre leva så. Jag spelar de kort som gavs mig, hellre än att jag ångrar att jag inte gjorde vissa grejer. Man navigerar ju runt det, men det är najs att det finns mediciner som faktiskt funkar. Gör jag saker nu för tiden så gör jag inte det för att jag måste bevisa något, det har gjort mig lite lugnare, berättar han.

Tony har under åren gjort mängder av intressanta projekt, både åt andra och för sig själv. Bland annat har han haft ett föremål utställt på Liljevalchs vårsalong i Stockholm. Han har gjort gatuskyltar med Västeråsartisters namn och satt upp dem vid artisternas uppväxtgator. På gamla Djäknebergsskolans igenmurade fönstergluggar sitter stora ögon som nyfiket tittar ut över stan och på ett tak på Bäckby stod ett tag en stor enhörning. Och ja, det finns många flera intressanta saker som Tony skapat.

Ett av de senaste projekten är ett samarbete med fastighetsbolaget Castellum ute på Finnslätten. Uppdraget var att göra ett stråk i lite mer spännande, kul och trevligt.

– Som en del i det har jag gjort några saker där. Några målningar på en vägg och ett övergångsställe som ser ut som att det svävar. Senare kommer det fler grejer, de vill göra Finnslätten trevligare för dem som jobbar där.

Han berättar att när han var yngre, under 90-talet, och det var hip-hop jam så var det nolltolerans mot graffiti i Västerås.

– Vi fick inte ens måla på plywoodskivor, det var helt bisarrt. Det gläder mig att det kan hända roliga grejer i stan, att Castellum har fått upp ögonen för att man kan göra det med ganska små medel. Att de lyfter blicken och bakar in andra saker i sin huvudverksamhet, det gör att staden lyfter och flera roliga saker kommer att hända.

Nyligen var han och målade basketplaner på både Bjurhovda och Viksäng.

– Förr var det alltid folk på alla basketplaner och fotbollsplaner, folk kom och gick, de var igång från morgon till kväll.

Nu är det en del människor ute, men det är ju inte mycket barn med tanke på hur mycket folk det bor i de här områdena. Då tänker man, var är de? Om de inte är här, var är de? Det är ju inte, generellt sett, speciellt ekonomiskt starka områden, så jag har svårt att tänka mig att alla familjer är på Gröna Lund. Så kanske så sitter de inne med varsin telefon och scrollar. Och om det är så, så önskar man ju att det här får ut människorna istället, säger han

– Det här är ett sätt att försöka få människor att använda de renoverade basketplanerna, som tidigare sett sunkiga ut med trasiga nät. Det är ett sätt att uppmuntra till spontanidrott, och kidsen på både Viksängs- och Bjurhovda fritidsgård- och klubb har ritat motiv och skickat till mig och det är dem som jag har målat.

Tony upplever att allt måleri som utförs med sprayfärg automatiskt uppfattas som skadegörelse.

– Det kommer fortfarande väktare och poliser och visiterar mig när jag målar eftersom folk har ringt. Som nu, när jag målade basketplaner med roller och pensel är det ok, men när en sprayburk kommer fram för att man ska måla detaljer, då kommer folk och frågar ”Har ni tillstånd för det här?” Det är så stigmatiserat. Det är bara färg, som kommer ut ur olika verktyg, men just när det är en sprayburk förknippar man det med något olagligt.

Det allra senaste projektet är ett samarbete med Wissings Guld där Tony designat ett antal smycken med samlingsnamnet ”If I can make it here”.

– De hörde av sig och undrade om jag ville designa smycken. Det kändes sjukt roligt. Till exempel blev det ett lås och en nyckel, det är ju en konstig idé, varför måste man tillhöra någon annan, rent filosofiskt? Det kan vara en subtil provokation, och jag gillar när det skaver lite.

– Jag tycker om smycken så det kändes spännande, och jag gjorde snabba enkla skisser. Om jag ska rita ett smycke så vill jag ha något coolt, något jag själv skulle kunna bära och uppskatta, lite inom hiphop-kulturen. Jag gjorde till exempel en brinnande elsparkcykel i silver, onyx, diamant och bärnsten. Örhängen med pärlor med svarta diamanter i en smiley och en stor ring, typ en som man får när man vinner Super Bowl.

För första gången på länge känns det som om jag skulle kunna lägga av, nämen, det känns som en fjäder i hatten!