Johanna blev sexuellt utnyttjad under en kryssning

Hösten 2016 åker Johanna på en kryssning med två kompisar. Kryssningen är en överraskning för en av Johannas kompisar som fyller år.

Kompisgänget laddar för ett dygn fyllt av fest, dans och nöjen och vid elvatiden på kvällen känner de sig nöjda och går och lägger sig i hytten. Men en stund senare vaknar Johanna till. Uppvaknandet blir chockartat, då en för henne okänd man ligger i hennes säng och tar på henne.

– Jag vet inte riktigt vad det är jag vaknar av, men i min verklighet så har jag vaknat två gånger: första gången av att det ligger en människa bredvid mig som jag aldrig sett, och som tar på mig. Jag får en chock och tänker att det här är en mardröm, det här händer inte. Sen vaknar jag igen och då ser jag att han ligger bredvid mig. Och då skriker jag ”Vem fan är du, ut härifrån!”, säger Johanna.

Väninnan, som sover i samma hytt som Johanna, vaknar också. Hon sliter upp den okända mannen ur Johannas säng och skriker att han ska gå därifrån. Sedan försvinner mannen.

Johannas kompisar uppmanar henne att berätta om det som har hänt för vakterna på båten, som i sin tur kallar dit polisen. Poliserna uppmanar Johanna att göra en läkarundersökning.

– Där och då ville jag inte göra en undersökning, så jag tackade nej till den. Jag kände så mycket skam, och att jag inte ville förstöra kryssningen för mina kompisar, säger hon.

Varför kände du så?

– För att jag var onykter. Hade jag inte varit det kanske jag hade vaknat när han kom in i hytten. Jag vet att det inte är mitt fel, men man får skuldkänslor, säger Johanna.

Tillbaka hemma i Västerås kontaktas hon av polisen igen, och sedan undersöks hon på sjukhus. Efter händelsen mådde Johanna mycket dåligt, och var sjukskriven från sitt arbete. De två första veckorna efter händelsen vågade hon inte gå utanför dörren, vännerna fick ställa upp och komma med mat.

– Jag trodde nog inte att jag skulle bli så påverkad som jag blev. Jag vaknade på nätterna av att jag skrek, hade mardrömmar och minnesbilder som jag inte fick ihop.

Johanna känner att hon inte fick den hjälp hon hade behövt av samhället efter händelsen, istället är det personer i hennes närhet som stått för hjälpen.

– Jag hade tur att jag hade vänner, annars hade jag inte stått på benen så fort som jag gjorde, berättar hon.

Johannas fall tas upp i tingsrätten, nästan ett och ett halvt år efter att händelsen ägt rum.

När rättsprocessen väl drar igång kommer alla minnen och känslor tillbaka för Johanna, samtidigt som hon är tacksam för att fallet gick så långt som till en rättegång. Att möta mannen i rätten blev också en del i läkningsprocessen.

– Jag ville bevisa att han inte skrämmer mig. Jag ville visa att han inte hade makten över mitt liv.

Tiden efter rättegången beskriver hon som en befrielse. Som att hon fick ett lyckorus – men som snabbt gick över. För då kom tankarna på vad domen skulle bli och vad som skulle hända sedan.

– Jag minns att jag tänkte att som utsatt har man inga rättigheter – allt är en kamp. Någonstans inom mig tänkte jag att när rättegången är över, då kan jag bara släppa det. Men tyvärr funkade det inte så, inte för mig i alla fall.

Mannen dömdes i tingsrätten till åtta månaders fängelse för sexuellt utnyttjande. Han dömdes också att betala ett skadestånd till Johanna.

Mannen nekar till brott och har överklagat tingsrättsdomen till Hovrätten.

– När han blev dömd kändes det som om jag fick ett kvitto på att han gjort fel. Och jag kan ju bara tänka mig de som inte får det kvittot. Deras frustation och ilska.

Idag har Johanna ett annat arbete än det hon hade vid händelsen, eftersom hennes tidigare arbete innebar kvälls- och nattarbete.

– Det påverkar mig fortfarande väldigt, väldigt mycket. Jag har varit arg för att jag inte fått hjälp under rättsprocessen, och inte innan den heller. Men jag vill inte att han ska få vinna. Jag vill leva ett normalt liv, och inte låta det här påverka mig i framtiden, säger hon.

Fotnot: Johanna heter egentligen någonting annat.