Fotografen Kim fann sina rötter: ”Jag fick en chock”

Fram till för ett halvår sen så var det enda Kim visste om sitt ursprung att hon var ett ”hittebarn” som hamnade på barnhem och blev bortadopterad när hon var sex månader då hon kom hit.

– Det är allt jag har vetat. Jag tror också att jag kom hit med andra barn på ett plan fullt med bebisar. Och att alla hade rosa eller blå små teddydressar med hål i grenen, som är vanligt i Asien, barnen har inga blöjor där och jag har kvar en sådan liten dress, berättar Kim.

Hon har alltid vetat att hon var adopterad.

– När jag var liten visste jag ju att jag inte såg ut som alla andra. Jag blev också påmind om det av andra barn som kunde påpeka mina sneda ögon eller platta näsa. Så det har aldrig varit nån hemlighet att jag varit adopterad.

Kim säger att hon heller aldrig har känt sig rotlös eller att något saknats.

– Jag kan titta på program som Spårlöst där människor till exempel känner att de saknar en pusselbit, det har jag aldrig kunnat identifiera mig med, jag har aldrig känt så. Jag har ju haft en jättebra uppväxt med fantastiska föräldrar, så jag har aldrig saknat något. Snarare har jag känt en tacksamhet för att mina biologiska föräldrar lämnade bort mig för att jag skulle få chansen till ett bättre liv.

Under en tid gick Kim och tänkte att det skulle vara kul att få veta lite mer om sitt ursprung.

– Bara för skojs skull vore det kul att få veta mitt ursprung. Jag hade absolut ingen tanke på att jag skulle söka rötter eller hitta släktingar, det fanns inte på kartan.

Så efter att ha funderat en tid skickade Kim in ett DNA-prov för att påbörja sin sökning.

– Sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Men så en morgon vaknade jag till ett meddelande på Messenger. ”Hi, this is very random” Det var en kvinna, Ronda, som sa att vi blivit matchade som kusiner i Ancestry och undrade om jag var adopterad. Hon hade sökt på Messenger efter mitt namn och letat efter profilbilder som såg koreanska ut. Jag fick en chock. Min första tanke var att det var en scam. Men sen öppnade jag Ancestry och såg att det faktiskt stämde.

Kim säger att hon får rysningar bara av att tänka på det.

– Jag klarade inte av att svara på meddelandet direkt, och hela dagen funderade jag på hur stor chansen var att hon kunde veta nåt om min bakgrund. Till slut svarade jag och vi började prata på Messenger, hon bjöd in sina syskon i tråden och det var ett ivrigt chattande med tusen frågor från båda håll. Ronda hade ringt sin mamma direkt och frågat om hon kände till några bortadopterade barn. Det visade sig att Rondas mamma och min pappa var syskon.

– Någon timme senare ”Facetime-ade” vi och det var ett mäktigt och känslosamt ögonblick. Det första min faster säger är ”De har letat efter dig. Din pappa och din syster har letat efter dig.”

Exakt vad som hände då för 51 år sen är det ingen som egentligen vet.

– Min biologiska pappa gick bort för många år sen, och min mamma är det ingen som vet var hon finns. Men jag har en biologisk storasyster och två yngre halvsyskon.

För henne var känslan av att dela släktdrag och egenskaper med någon oväntat häftig.

Hon säger att hon först inte kunde se några direkta likheter mellan sig själv och någon annan av släktingarna.

– Men när jag fick se bilder på till exempel mina fastrar så kunde jag se det. Jag har alltid haft lite nedåtgående mungipor, vilket gör att jag kan se sur ut, och det hade de också. Alla skrattade och sa ja! det där är våra ”resting bitch-faces”! Välkommen till familjen!

Sen gick det snabbt.

– Redan från början berättade de att de planerat att åka till Korea tillsammans med sina barn och sa att jag var välkommen att följa med. Det var ju ingen tvekan, det här var ju en ”once in a lifetime-resa”. Jag ropade till mina barn – Vill ni hänga med till Korea?, och de svarade direkt Jaa! Så från att vi fick kontakt till att jag bokade resan så gick det sex dagar! De har sagt senare att de tyckte jag var modig – de hade ju kunnat vara vilka galningar som helst. Men jag tvekade aldrig.

Hon går mycket på magkänsla och även om de bara pratat i några dagar så kändes det så genuint.

– Vi lärde känna varandra under några intensiva dagar och de känns som gamla kompisar. Vi har samma humor och har både skrattat och gråtit ihop.

När Västerås Tidning pratar med Kim har hon för bara någon vecka sen kommit hem från ett besök i Seoul i Korea där hon träffat några av sina släktingar.

– Jag fick träffa min två yngre halvsyskon. Väldigt fint men också väldigt surrealistiskt.

Hon säger att det nästan inte känns verkligt.

– Det är svårt att ta in, det känns som om jag pratar om någon annan när jag berättar. Allt har gått så fort och varit så omtumlande så det kommer nog ta ett tag att landa i det här. Mest naturligt på grund av språket har jag ”bondat” mest med alla kusiner och deras familjer i USA och vi är välkomna dit när vi vill. Men högst troligt är nog att de kommer till Sverige först, kanske redan nästa år. Hade min faster fått bestämma hade de redan varit här.

Kim frågade sin yngsta dotter, som nu fått sysslingar i både USA och Korea, vad hon tyckte var bäst med resan. ”Att få träffa alla släktingar.” blev svaret.

– Alla har varit otroligt varma och välkomnande, och de är en stor släkt med en starka familjeband. ”Nu har du oss också, du kommer aldrig vara ensam. Välkommen till familjen.”