Krönika: Minnen från en bubblande studentvår
Nu när det våras och det snart är dags för studenterna att ta sin efterlängtade examen, kommer jag att tänka på min egen som jag tog i maj 1968.
Den där våren bubblade det av liv: min första förälskelse, hon hette visst Margareta, min alkoholdebut, vi delade en flaska vitt vin jag och Bertil, mitt Vietnam- engagemang, jag stod på torget i Skellefteå och sålde Vietnambulletinen.
Björkarna längs med Kanalgatan kom igång extra tidigt den här våren och Skellefteälven strömmade som aldrig förr och tranorna kom och landade vid läroverksdammen som de brukade.
Vi var den sista åldersgruppen som tog examen enligt den gamla modellen med muntlig tentamen, lite nervöst kanske det var, men samtidigt tänkte man nog, inte är det väl någon som blir kuggad så här sista gången som det är ”muntan”. Jag tror det gick bra, minns inte vilka ämnen jag gick upp i. Alla blev i varje fall godkända.
Vi rusade ut från Nordanåskolans trappa vid tvåtiden. Där ute väntade föräldrar och vänner till familjen. Morsan och farsan, ordföranden i församlingen och några ytterligare vänner ingick i gratulationskommittén. Jag fick de sedvanliga blommorna runt halsen och några kuvert med sedlar i.
Någon studentmössa hade jag inte på huvudet, det var borgerligt. Det enda jag lyckades med min protest var att göra min mor ledsen. Så för att lindra hennes besvikelse lånade jag en mössa av en kamrat så att hon kunde få sin bild. Så här efteråt kan jag känna skuld över detta mitt beteende, när jag tänker på hur mina föräldrar vände och vred på varje öre och gjorde allt för att vi skulle få studera. De såg till att betala hyra och mat till sina söner under tre års gymnasieutbildning. Borde min mor inte ha fått lite cred för det?
1998 hade studentklassen återträff uppe i Skellefteå. Jag har mycket blandade känslor fråndenna. Men en sak kommer jag särskilt ihåg, det är när Gusten Granström, dåvarande socialdemokratiskt kommunalråd i Piteå, hävde upp sin stämma och deklarerade:
”Å n’Gunnar som skämd ut oss alla ve å int’ ha studentmössan på se.”
Man får tänka sig att han Gusten var stolt över sin mössa, men brano långsint eller hur, fortfarande trettio år senare hade han inte glömt.
