Krönika: Kärlek och hat – två sidor av den svenska integrationen
Jag såg två sidor av den svenska integrationen under fredagen. En vacker sida – och en ful sida. Först besökte jag Pettersberg där det var vårfest. Massor av barn, familjer och andra besökare med blandat ursprung, svenskar, somalier, kurder och en massa andra nationaliteter sida vid sida. Det var korvgrillning, hoppborgar, uppträdanden och en massa trevligheter – och framförallt en massa glädje.
Samtidigt surrade polishelikoptern över våra huvuden som en påminnelse om att allt i vårt samhälle inte bara består av kärlek och glädje.
Någon kilometer därifrån, nere vid Fiskartorget, var det nämligen helt andra känslor i luften. Där fanns hatet.
Den högerextreme politikern Rasmus Paludan var på besök i Västerås för att genomföra en av sina kritiserade manifestationer med Koranbränning och taffliga provokationer.
Jag lämnade festligheterna på Pettersberg för att bevittna spektaklet på stan. Om det inte hade varit på grund av mitt jobb, så skulle jag klassa det som ett enda stort misstag. Det fanns nämligen inget positivt att ta med sig från den hatiska danskens manifestation.
Det enda han verkar vara ute efter är att provocera fram nya upplopp. Och inte ens det lyckades han med igår. Västeråsarna (med viss hjälp från ett massivt polisuppbåd) hade nämligen bestämt sig för att inte låta hans hat leda till våld och kaos.
Jag tyckte mig se en besvikelse hos honom. När han märkte att upploppen skulle utebli, då gick luften ur honom och istället gick han och satte sig på trappan till det gamla konstmuseet.
När han satt där såg han väldigt trött ut. Och väldigt ensam.
Så blir det nog om man väljer att se på sin omvärld med hat i blicken.
Paludan borde nog ha behövt uppleva glädjen på Pettersbergs vårfest istället. Det hade nog varit hälsosamt för honom.
Men jag är innerligt glad över att han inte kom dit och förstörde den festen. Det räcker att han misslyckades med sin egen.
