Krönika: "Vi kan rädda välfärden – men måste vi skämmas?"
Rubriken får lite olika betydelse beroende på vilket ord vi betonar. Betonar vi vi, är det du och jag och läsarna av denna tidning (näringslivet alltså) som kan rädda välfärden. Betonar vi istället kan betyder det att en välfärd som kan synas riktigt illa ute, faktiskt kan räddas även om många börjar tvivla. Bägge är rätt. Framtida välfärd är redigt tilltufsad, men det är klart att den kan räddas även om vi får anstränga oss lite. Och att vi (näringslivet alltså) är en nyckelspelare är solklart. Men inte själva. Inte det offentliga heller. Men tillsammans, och med civilsamhället, kan vi om vi nyttjar varandras kompetenser.
Kriget om vilket parti eller politisk falang som tänker mest på vår välfärd verkar inte vara över än. Och på sätt och vis är det ju jättebra. Det saknas oändligt mycket pengar för att trygga vår välfärd och alla inspel är välkomna. En välfärd som alltid varit grundbulten i vårt folkhemsbygge, och som vi svenskar verkar se som en obligatorisk rättighet, blev hux flux ett tillhygge vid 2020 års första rejäla röstfiske. Och förlåt kära politiker, jag beundrar er för mycket, men detta kändes lite patetiskt.
För ingenstans har jag förstått var alla miljarderna kom ifrån och vad pengarna konkret ska användas till. Till välfärden javisst, men till vad? Ner i stora svarta hålet? Ja, jag vet inte.
Vad jag däremot vet är att vi som driver företag, och som måste tjäna in våra pengar först innan vi kan göra av med dem, förmodligen hade tänkt lite annorlunda. Vi hade någonstans analyserat det verkliga problemet, gjort en kostnadsuppskattning, kollat på alternativa lösningar och slutligen gjort en kalkyl. Efter den hade vi tittat på finansieringen och beslutat om vi ska låna, casha, dra ner på något annat eller rent av avvakta. Ja, en investeringsbudget helt enkelt. Här slänger partierna miljarder fram och tillbaka bara som ett tillhygge. Klart det är bra och klart det är nödvändigt med pengar till välfärden, men detta kändes inte riktigt seriöst.
Lagom när denna hetska debatt klingat ut skriver Handelshögskolans rektor Lars Strannegård: ”När inkomstskillnaderna växer ökar också intresset för filantropi” på DN debatt. Han har en del bra poänger även om jag aldrig, aldrig, kan förlika mig med att en vd ska behöva ha 61 gånger högre lön än en genomsnittlig arbetare. Att offentliga medel inte kommer att räcka till och att givarkulturen bland resursstarka (läs rika) måste få ett starkare fäste, det kan jag hålla med om. Att däremot gå så långt som i USA där välfärden mer eller mindre är beroende av rikingars godtycke, det vill jag inte. Men några steg åt det hållet, det är jag övertygad om att vi måste, annars går det åt pipsvängen för, denna krönikas mest använda ord, välfärden.
Självklart gick det inte många timmar innan vi på Aftonbladets debattsida hittade mothugget från Jenny Wennberg under rubriken: ”Filantropi är lyxhobby för rika”. Vadå? Ska jag som jobbar halvtid ideellt med välgörande ändamål och kände mig stolt när jag mer eller mindre tvingades skriva filantrop på mitt Linkedin, behöva skämmas? Jenny, du kan väl ändå inte mena att när vi nu har flygskam i Svenska Akademiens ordlista så föreslår du ”Gåvoskam” som nästa nyord?
Jämförelsevis tänker jag att alla vi som läser denna tidning har det gott ställt. Det finns många av oss som ger mycket och det finns många som borde ge mycket mer. Det finns många som har det mindre bra som ger. I den gruppen finns även de som vill ge, men som kanske inte har möjligheten.
Faktum är att min känsla är att de som har det mindre bra, procentuellt sett är mer generösa än vi som har det gott ställt. Kanske beror det på att de själva bättre förstår värdet av ett stöd eller så är det bara innebörden av ordet solidaritet?
Kanske beror det på att det är ett sätt att belöna sig på medan andra belönar sig med en större bil, en 75 tums tv eller en exklusiv semesterresa? Oavsett visar forskningen att kroppen utsöndrar samma ”må-bra-hormoner” när vi gör goda saker som när vi belönar oss på andra ofta mer egoistiska sätt.
Summa summarum så visar forskningen, i alla fall studier, att vi företagare inte har något val. Det är bara för oss att öka vårt samhällsengagemang och i högsta möjliga utsträckning göra gott. Kommande generationers arbetskraft kommer nämligen inte att vilja jobba hos företag som inte gör gott och bidrar till något som är större än att bara tjäna pengar. Det gäller bara att vi också får rimliga villkor och inte behöver skämmas för det. Bara tillsammans kan vi rädda välfärden. Lycka till!
