”Gymnastiken har alltid varit på liv och död för mig”

2013 var Jonna Adlerteg bara 17 år gammal, men redan då Sveriges bästa gymnast i sin paradgren barr. Grenen där man ska kasta sig mellan två horisontella räcken, som i damernas fall sitter på olika höjd.

Ett EM-silver var kronan på verket det året, men sedan kom knäskadan. En allvarlig sådan. Sedan skadade hon knät ännu än gång, även denna gång allvarligt.

Men idag – nästan sex år senare – kan Jonna Adlerteg se tillbaka på ett år som inte liknar något annat i karriären hittills.

I augusti 2018 tog hon EM-silver igen och i oktober samma år blev hon den första svenska kvinna på 60 år att vara med i en grenfinal på VM.

– Det senaste året har varit väldigt skönt för självförtroendet. Jag känner att jag äntligen har fått ut det jag har tränat för, berättar hon.

Av de senaste årets framgångar ser hon EM-silvret i augusti förra året som den riktigt stora revanschen.

– Det silvret kändes som en present från mig till mig själv eftersom jag jobbat så hårt under de senaste åren.

Hur var åren mellan 2013 och 2018 för dig?

– 2015, 2016 och i princip 2017 också så var jag ju skadad. Så jag har fått ha mycket, mycket tålamod. Jag har tränat under hela den här tiden, så jag har känt att jag tränat jättemycket men tävlat så lite. Därför var det så kul att få tävla så mycket 2018.

Hur höll du motivationen uppe under åren du inte tävlade så mycket?

– Jag behöver inte jobba med att hitta motivationen, det drivet kommer liksom inifrån. Det är inget jag måste plocka fram. Däremot har jag fått jobba på att hålla tillbaka mig själv i träningen. Jag tror att den dagen jag inte har motivationen så kommer jag inte kunna fortsätta längre.

Hon återkommer till att drivet kommer inifrån, och drivet kom tidigt. Hon förklarar att det på något vis alltid har funnits där.

– Det är väl först på senare tid som jag förstått att alla inte känner som mig. Jag vet vad jag vill och jag vet vad som krävs för att nå dit, och då har jag inga problem att göra det jobbet. Sen har jag också den här enorma viljan att bli bäst, och det har jag alltid haft. Och den känslan kommer inte bara fram inom gymnastiken, säger hon med ett skratt.

Redan som treåring började Jonna Adlerteg med barngymnastik.

– Då tränade vi, eller det var väl typ att man lekte, i vad jag tror var Bäckbyskolans gympasal. Sen blev jag uttagen att träna i en grupp här i VGF (Västerås gymnastikförening, reds anm.), berättar hon.

Under de tidiga åren var det mamma Veronica Adlerteg, även hon gymnast, som tränade henne.

– Det var ganska mycket bråk. Utanför gymnastiken tror jag att jag har varit en snäll och söt flicka men när det kom till gympan så kom en tävlingsdjävul fram. Jag kunde bli väldigt sur om det inte gick som jag tänkt mig, och med mamma som tränare kunde jag lätt ta ut min frustration på henne. Men att ha henne som tränare var såklart positivt också eftersom hon kunde pusha mig lite hårdare än de andra. Jag tror att det bidrog till att jag vågade drömma så stort. Hade jag haft någon annan tränare kanske jag inte hade vågat köra lika hårt.

När Jonna Adlerteg var 14 år nådde samarbetet en gräns. Hon hade blivit tonåring och sprungit iväg i utvecklingen. Istället började hon att träna och tävla för Eskilstuna gymnastikförening. När hon började gymnasiet flyttande hon även dit.

– Det var jättebra för min och mammas relation, det blev mycket bättre när hon bara var min mamma. Men nu när jag är vuxen tror jag att det hade fungerat bättre att ha henne som tränare än de åren jag var tonåring.

Många barn och ungdomar provar på olika sporter, och för många är det något man gör för att träffa kompisar och hålla på med något roligt på fritiden. Så har det aldrig riktigt känts för Jonna Adlerteg.

– Jag tror att grejen med mig är att jag alltid känt att det varit livsviktigt för mig, och jag drömde tidigt om OS. Jag tror att det är det som kanske är lite speciellt med mig: att det hela tiden var livsviktigt. Sen när jag kom med i ungdomslandslaget var det första gången som jag verkligen kände att det faktiskt skulle kunna vara möjligt – att jag skulle kunna nå eliten.

Jonna Adlerteg är fortfarande bosatt i Eskilstuna, och hennes vardag består till största del av gymnastik. Tack vare stöd från SOK, Sveriges olympiska kommitté, kan hon ha sporten som sitt yrke. Hon tränar sex av veckans sju dagar, ungefär sex timmar per dag. Till det tillkommer en rad tävlingar med tillhörande resdagar varje säsong.

– När jag inte tränar åker jag runt och hälsar på vänner, min familj och min pojkvän. Min pojkvän bor i Örebro, och min familj bor här i Västerås. Så det är väl mest det jag tycker om att göra på fritiden, åka runt och hälsa på folk.

Tänker du på vad du vill göra sen, efter gymnastikkarriären, eller är det för tidigt?

– I början tänkte jag aldrig på det, men sedan när jag blev skadad fick jag en riktig tankeställare: att det kanske är naivt att tänka att jag kan sluta när jag vill. Då började jag fundera mer på vad jag skulle vilja göra om jag inte hade gymnastiken.

De tankarna har lett till att hon parallellt med gymnastiken läst upp naturkunskapsämnena från gymnasiet.

– Jag är lite inne på att kanske läsa biomedicin eller något sådant senare, och det skulle jag kunna tänka mig att jobba med. Men sedan tror jag alltid att jag kommer att ha gymnastiken, men jag vet inte om jag bara skulle vilja vara tränare. Jag vill nog göra något annat också.

Trots att Jonna Adlerteg bara är 24 år gammal, är hon nästan veteran i tävlingssammanhang då hon tävlat på elitnivå i nästan tio år. En erfarenhet som skapat ett lugn hos henne på tävlingsarenan, berättar hon.

Vid senaste EM i april hade hon bäst poäng av alla i barrkvalet, men slutade på femteplats i finalen. Visst fanns då en besvikelse direkt efteråt att hon missat pallen, men Jonna Adlerteg var ändå nöjd med de två serier som hon presterade under EM.

Nu har det gått väldigt bra för dig under senaste året, men hur blir du när det inte går bra?

– Jag blir ganska arg, säger Jonna Adlerteg med ett skratt.

Hon fortsätter:

– Men jag tror att det har att göra med att det betyder så mycket för mig, och att jag lägger ner så mycket tid och energi på min träning. Jag lägger ju i princip upp hela mitt liv kring den. Så när det inte går som jag vill – ja då är det klart att det blir jobbigt. Lika kul som det är när det går bra, lika jobbigt är det när det inte går bra.

Nästa stora mål för Jonna Adler- teg är VM i Tyskland ioktober. Som alla VM är det viktigt för en elitidrottare, men detta VM är även OS-kval inför OS i Tokyo 2020.

– Ett VM är alltid ett VM och jag gör mitt bästa oavsett om det är kval till OS eller inte. Jag försöker inte lägga på mig själv någon extrapress, utan jag kommer att göra min grej.

Vad är du riktgt dålig på?

– Förutom all form av bollsport, så är jag inte så jättebra på att vara just dålig. Jag vill gärna vara bra på saker och ting, så jag är väl en typisk prestationsmänniska och har svårt att inte prestera.

Vem är den senaste du har ringt?

– Jag ringde och pratade med en dräktleverantör. Jag har ett samarbete med dem och jag ska sälja dräkter för deras räkning på en tävling i Eskilstuna.

Vad röstade du på i senaste valet?

– Jag röstade på Moderaterna. Jag är inte jätteinsatt i politik så det var kanske mest för att min bror övertalade mig.

Vad är du mest rädd för?

– Jag är nog mest rädd för att inte vara nöjd med mig själv. Jag är en prestationsmänniska och det handlar inte bara om gymnastiken eller i karriären i övrigt utan det handlar om att jag inte vill känna att jag missat någonting eller känna att jag varit lat. Annars är jag nog ganska orädd. Jag tror att man blir det som gymnast, jag vet med mig att jag kan göra vad jag vill.

Vad är det dyraste du har köpt?

– Det måste ha varit någon resa… Jag är inte så mycket för att köpa dyra saker. Eller ja, min förra bil köpte jag ju, den var inte gratis men inte jättedyr heller.

Vilken var den första skiva du ägde?

– Det måste varit någon Hits for kids-skiva. Jag tror jag lyssnade en del på Carola också när jag var liten.