David von Schinkel: Jag fick en hjärnblödning

Det är den 6 augusti 2017. David von Schinkel befinner sig på en racertävling utomlands. Det har han gjort många gånger tidigare. Motorsporten är ett av flera brinnande intressen i hans liv, förutom en del av verksamheten och ett arbete.

Han är 45 år, mitt i livet, när hela hans vardag tar en otäck vändning.

Han drabbas av en hjärnblödning bakom ratten – och hans tidigare hektiska liv förändras drastiskt.

Allt går väldigt snabbt – från en sekund till en annan.

– Plötsligt ”försvinner” ena halvan av ansiktet, ena benet och ena armen. Lyckan var att det hände under ett lopp där det står ambulanser i varje kurva, säger David von Schinkel.

När vi träffas ute vid Tidö slott en fin och klar höstdag har det gått drygt 14 månader sedan den dagen.

David pratar öppenhjärtigt om det som hände, och om tiden strax efter hjärnblödningen.

Efter fyra dagar på sjukhus utomlands kom han tillbaka till Västerås där han låg inlagd ytterligare två veckor.

– Jag kunde knappt gå, inte knyta mina skor, inte äta med kniv och gaffel och inte knäppa skjortan. Banala saker, men otroligt viktiga saker att kunna göra själv i vardagen, även för min egen stolthet.

Allt skedde endast en månad före den stora nyöppningen av Leksaksmuseet som David von Schinkel tidigare tvingats flytta från Tidö slott till Skeppsholmen i Stockholm.

– Leksaksmuseet var och är mitt livsverk och det största projekt jag gjort. Det blev ett rejält avbräck och den stora invigningen med hovet fick ställas in.

I dag kan han direkt peka på orsakerna till hjärnblödningen – hans hektiska liv med stress, som skapade ett högt blodtryck och sömnbrist.

– Jag levde ett väldigt stressigt liv och vid den tidpunkten så tyckte jag att precis allt gick mig emot. Jag sov för lite och jobbade för mycket.

– Dagen när det hände så skulle jag köra racet på förmiddagen och sen ta mig till Sverige och Tidö för en konfirmation på eftermiddagen. Jag hör nu efteråt hur illa det låter, men det var ett arbete, säger David och ler lite åt tillbakablicken.

Innan hjärnblödningen gick han sällan och lade sig före midnatt. Vaknade ofta och kunde vara vaken mellan tre och fem på natten – och jobbade.

– Folk som fick mail av mig mitt i natten sa ofta: ”Herregud, sover du aldrig?” Men det tog jag som en klapp på axeln och tänkte, nu jäklar visar jag att här jobbar vi!

Rehabiliteringen har varit lång och en resa som inneburit stora förändringar. En kamrat till David hade ett hus i Thailand som han lånade ut. Kamraten sa åt honom att åka dit för att lättare kunna simma, vilket var en viktig del i rehabiliteringen. Och trots att han inte tyckte att han hade tid så åkte han.

– Med hjälp av en rehab-doktor fick jag hjälp att öva upp mig. Efter tre veckor fick jag livsglädjen tillbaka och vistelsen avslutades med att jag kunde knäppa min skjorta själv!

Det ser han idag som en vändpunkt.

– Där och då fick jag tillbaka livet. Jag har en otrolig tur som har en sådan kompis och att jag hade ekonomin att kunna köpa biljett fram och tillbaka.

David funderade mycket under månaderna efter hjärnblödningen.

– Jag var 45 år och kunde sitta med hela handen i tallriken utan att märka det, det rann ur mina mungipor och jag sa till doktorn att det var lika bra att ta ut skilsmässa direkt. Jag funderade på om jag var knäpp, att folk tänkte att jag var uträknad men att ingen ville säga det till mig.

För att testa sitt minne och utesluta att han inte förlorat det, skrev David ner all fakta han kunde komma på. Koder till slottet, telefonnummer och annan viktig information, gav dem till sin fru Christina som bekräftade att han hade rätt i allt.

– Jag var tvungen att ta mig igenom det här och sätta upp nya mål. Jag ville få igång Tidö med mc- och bilmuseet, gårdsbutiken och så vidare, och saker och ting har löst sig på något sätt, säger han.

David von Schinkels inställning är något som har stärkt honom när livet varit tungt och gått på sparlåga. Han säger att han sätter ett högre värde på livet nu än tidigare.

– Något av det härligaste var de många sms jag fick på sjukhuset. Även från de en eller två personer jag inte alltid dragit jämnt med, vilket jag såg till att ordna upp så fort jag kom hem. Livet är för kort för att vara oense.

Hur pass återställd är du idag?

– Jag skulle säga att jag tillbaka till 90 procent. Men ibland känns det som om jag ska svimma och som att ansiktet hänger, då blir jag livrädd att det ska komma tillbaka. Men det är ju inte så. Det finns så många som har det värre så jag är jätteglad att det är så här bra.

Han säger att han nu tar det lite lugnare med allt.

Men järn i elden saknas sannerligen inte.

Det satsas på gårdsbutiken på Tidö där det bland annat finns honung och äppelmust som till hundra procent kommer från gården. Jakt- och konferensverksamheten ska utvecklas och mc-museet står precis i startgroparna för att inredas och är tänkt att öppna den 15 maj.

– Min ambition är att satsa på Tidö. Affärsidén ska utvecklas så att miljön kan bibehållas. Vi är väldigt stolta över att visa upp det vi gör här.

– Det är lätt att få en stämpel att jag bara kör racerbil och glassar runt, men så är det ju inte. Jag lovar att när mc-museet står klart kommer folk att säga: Var det så här han ville göra, det blev ju riktigt bra!

För samtidigt som han tycker att det är lite sorgligt att leksaksmuseet försvann från Tidö – menar han att det egentligen är bättre lämpat med ett mc-museum i och med alla fantastiska vägar runt omkring.

– I somras stod det plötsligt tolv personer på borggården, både damer och herrar, och frågade: ”Var är mc -museet?” Jag är ledsen, sa jag, men det är nästa sommar det öppnar och fortsatte att säga att jag var glad över att de tolv kommit hit. ”Tolv! Det står 188 stycken kvar vid bommen!”, sa de. Det var alltså en nätt liten grupp på 200 personer som var ute och åkte, skrattar David.

Efter en tuff start med ordentlig startsträcka går det nu riktigt bra för Leksaksmuseet i Stockholm.

– Nu har vi ju också en ny vd, Kylliki Hellström, som tidigare jobbat på Skansen. Det är jättekul att vi lyckats norpa en sådan person till oss.

Och för Leksaksmuseet har David också stora planer. En del är genomförda, andra på väg att slutföras.

En är idén till satsningen som kallas Kameleont. Den fick David då hans svärföräldrar blev dementa och flyttade hem till Tidö.

– Jag tänkte att jag ville göra något för den gruppen och började fundera. Vid demens glömmer man det som hände i morse, men kommer ihåg sin barndom, och jag funderade på hur jag skulle kunna anpassa Leksaksmuseet efter olika kognitiva behov.

Tanken blev då att göra museibesöket till något speciellt för varje individ och genom att datorisera hela museet har man kunna programmera det så att upplevelsen kan anpassas till vem man är och vilka behov man har.

– Vid entrén får man svara på några frågor. Sen vet man till exempel att jag är man, 47 år haft en hjärnblödning och förmodligen har lekt med lego och tittat på Drutten och Gena som barn. På så sätt kan man visa det som borde intressera mest, ge en enormt fin dag som till och med kan vara bra i rehab-syfte, säger David.

När projektet är klart – en pilotvariant borde vara klar om ett år enligt David – kommer det att vara det första av sitt slag och han säger att det är rätt komiskt att projektet startade innan han själv hamnade där han är idag.

Professorn på Karolinska som han samarbetar med undrade vad han får allt ifrån. ”Det här är du först i världen med”.

– Jag svarade att jag är en äventyrsmänniska som ibland har helt orealistiska mål, men har man tillräckligt galna idéer och når halvvägs så har man nått långt ändå!