Tillsammans. Madeleine Erichsen och Elisabeth Ivars skriver om sorg ur var sitt perspektiv.Foto: Privat
De skriver bok om sorg – ur olika perspektiv: ”Sorg är universell”
Madeleine Erichsen, som lever med obotlig cancer, tar tillvara på tiden hon har kvar och skriver nu en bok i krönikeform tillsammans med Elisabeth Ivars, sorgbearbetningsterapeut, personlig tränare och samtalscoach. Tillsammans belyser de sorg utifrån sina olika perspektiv.
Sorg är en helt naturligt reaktion, men i vårt samhälle ska den döljas, säger Elisabeth.
– Men tårar är en ventil, de är till för att visa att man är ledsen. Och oavsett om det är något jättejobbigt, som sorgen när någon dör, eller för att man blir berörd av en film så försöker de flesta att dölja den.
Behövs. Madeleine vill hjälpa andra som har sorg genom att skriva boken.
Både Madeleine och Elisabeth är skrivande personer. Att skriva är deras uttrycksform och de har ungefär samma textspråk och stil. Elisabeth skriver bland annat krönikor och Madeleine skriver om sitt liv på Instagram och har nyligen gett ut en självbiografi – ”De säger att jag ska dö nu : ett halvt liv för tidigt”.
Sorg är ett tungt ämne
Den kommande boken, som ännu inte har något namn, är upplagd så att Madeleine skriver en krönika, till exempel om väntesorg, hur det är för henne att sörja det liv som är på väg att avslutas och Elisabeth skriver om sina erfarenheter. Madeleine berättar att hon tror att deras bok om sorg behövs.
– Den kommer att vara lite lättare än de böcker om sorg som jag har sett finns. Sorg är ett ganska tungt ämne, men om vi skriver i krönikeform där vi bägge berättar om vår egen syn på sorg, så kanske det inte blir alltför tungt. De försöker nå alla målgrupper.
– Sorg är så otroligt brett och alla drabbas förr eller senare, det kan vara allt möjligt, att vi förlorat en relation eller ett jobb, något som har mening i livet. Boken kommer att visa att det tar tid att sörja och att man behöver göra det för att få ett avslut.
Bok. Elisabeth Ivars, sorgbearbetningsterapeut, personlig tränare och samtalscoach skriver boken tillsammans med Madeleine.
– Min mormor dog för två år sen och hon ville inte ha någon begravning. För mig blev det jättesvårt, jag känner nog inte att jag riktigt kunde, eller tog möjlighet att sörja henne, säger Madeleine.
Hur eller varför man sörjer är personligt, och alla sätt är helt ok.
– Med mormor var det dels det här klassiska – hon var ju gammal, så det var ju väntat att hon skulle dö nu. Men, även om det inte kom som en överraskning så sörjer jag henne fortfarande.
Sorg är universiell
Elisabeth säger att det sämsta man kan göra för sin egen läkning är att gräva ner sorgen och stoppa huvudet i sanden.
– Sorg är universell, man kan sörja utan att gråta, men man ska ge sig själv tillåtelse att sörja. Att stå bredvid är inte heller lätt. Det finns studier som visar att 98 procent av alla som har förlorat någon vill prata om det, och 95 procent av omgivningen tror att det är bäst att inte störa. Där blir det en väldig krock.
– I boken får man en förståelse av vikten av att lyssna, och kanske erbjuda en kram, erbjuda att man finns där eller att göra något praktiskt. Vi människor är programmerade i att lösa problem, att ordna, men i det här fallet så kan vi inte det.
Boken är ingen faktabok utan Madeleine och Elisabeths upplevelse av sorg.
– Förhoppningsvis kan den vara till hjälp och man kan se att man inte är ensam i det här. Slutligen säger Madeleine att det svåra för henne är att det inte finns något facit.
– I min situation är det jag som ska lämna, och det är ju ännu svårare, för de som gått igenom samma sak som mig, som jag skulle kunna fråga, de finns ju inte kvar.
Ett avsnitt ur boken om Madeleines tankar
Hur dör man utan att gå vilse?
Hur ska man veta när man är på väg att gå mot döden, hur man gör?
Det finns ingen med facit att fråga, för alla de som har svaret har ju lämnat. Kvar är en vilsen människa utan karta och kompass som får förlita sig helt på processen. Mitt i sin ensamhet är man frisläppt att gå och tro på att man är på rätt väg, men egentligen har man inte en susning.
När man ändå är på väg mot ett avslut så finns det såklart varken rätt eller fel väg att gå. Slutdestinationen är densamma och oundviklig, men om man vill vara snäll mot sig själv, gå utan ångest och oro, vart är då den hand som ska hålla min och guida mig rätt? Hur ska jag veta åt vilket håll jag ska gå åt, när vet jag att det är dags att lämna in?
Kanske berättar kroppen det för mig, kanske lägger allt ner när det är dags. Men inför att det händer, vem ska guida mig då?
Oron över att bli liggandes som en grönsak utan att kunna förmedla sitt tillstånd, andas utan panik, hur ska allt kännas?
Kan man bestämma över sin egen kropp och tala om för den att nu flyger vi, nu får det räcka med tid på den här jordens.
Hur släpper man taget när man varken vill lämna eller vill fara vidare?
Jag såg det som att sitta på en häst på en stor, gigantisk sandstrand, det är ett minne från en ridtur i Italien. Ensam med guiden hade vi hela stranden till vårt förfogande. Jag fick rida en stor, snäll holländare, galoppen i solen över den breda stranden var en dröm som blev sann där och då. Ett minne jag håller kvar. Ett minne som jag idag får förknippa med känslan av att inte veta vart jag ska styra.
Men Elisabeth sa åt mig att jag inte behövde styra för att mitt undermedvetna är redan lägst fram och ser till att vi tar oss dit vi ska. Att jag inte är vilse på hästen på den stora stranden för oavsett om jag är medveten om vart jag ska eller inte så är jag redan på väg.
Men kontrollen har jag inte, den har jag fått släppa taget om. Kanske kan jag tänka och tro att jag har den, men ingen har den. Varken du eller jag.
Ingen kan kontrollera liv och död på det sättet, inte där vi bor i varje fall och inte om vi låter sköta sig självt.
- Madeleine Erichsen
Ett avsnitt ur boken om Elisabeths tankar
”Tänk om jag är för korkad för att fatta?”.
Marie tittade på mig med ett ansiktsuttryck som var lika delar på gränsen till gapskratt som fullständigt allvar.
”Det kanske är så att jag inte har förmågan att ta in att jag kommer dö snart. Jag kanske borde hantera det här ”bäst före datumet” på något helt annat sätt”.
Minns inte vad jag svarade på hennes tankar den kvällen då vi satt i bilen på väg hem från inspelning av ett avsnitt av vår podd som handlade om just döden och döende.
Vad jag däremot minns är vad jag svarade min vän Madeleine när hon igår uttryckte ”Hur fan gör man när man är döende? Är det något jag inte har fattat?”.
”Jag tror snarare att det är något ni har fattat. Något vi som inte har ett faktum att livet antagligen kommer bli kortare än väntat. Ni har insett att det enda valutan som är av verkligt värde är tid. Ni har förstått att livet är de timmar, dagar och stunder av allt och inget som bör värdesättas och levas, inte enkom överlevas”.
Att livet inte bör levas med devisen – vi gör det sen, jag ska bara avsluta det här jobbprojektet. Som att konstant stå i kö till karusellerna och just när det är din tur att hoppa upp och njuta av den vindlande färden stänger nöjesparken.
Livets nöjespark är gapskrattet med vännen en torsdagskväll i ett stökigt kök eller den lilla handen som söker din under skogspromenaden. Att på riktigt, fullt ut förstå att vi alla kommer dö en dag har nog hjärnan en form av skyddsmekanism emot då det antagligen skulle resultera i betydligt mer ångest än de flesta av oss har. Vi skulle nog gå omkring som moln med ben av dödsångest.
Även om vi rent teoretiskt vet att tiden alla omkring oss har på jorden är begränsad blir chocken och smärtan likväl lika knivskarp. Att få beskedet att ens dagar är räknade och få ta bort den obestridlighet vi vanliga dödliga lever med.
Vi som förutsätter att kroppen imorgon ska orka detsamma som den presterade idag.
Att vägen till jobbet ska te sig lika som de senaste årens rutinmässiga promenader till jobbet.Väl förvaltat kan denna brist på självklarhet skapa tacksamhet för livets små tomtebloss av glädje.
Innebär det då att vi behöver få dramatiska, kanske till och med fatala besked för att uppskatta vardagens och livets små blinkningar av glädje?
Behöver vi kanske acceptera att arten människa inte är konstruerad, eller ens kapabel att känna konstant lycka – den är designad för att överleva.
Konstant lycka skulle innebära att vi lojt lutade oss tillbaka och slutade anstränga oss samt slutade vara på vår vakt för faror.
Jag tror på en acceptans gällande att livet både ger och tar, att ljuset enbart syns i kontrast till mörkret och att aldrig ta sig själv eller varandra för givet är en bra början till att kunna glädjas över tomteblossens förunderliga sprakande utan att förbanna mörkret när brinntiden är slut.
