Här viger Ingemar sista paret – efter 898 vigslar: ”Fina minnen”

– Det känns riktigt bra att avsluta nu. Skulle det vara någon som nödvändigtvis vill att jag ska viga dem så kan jag nog ställa upp, men jag börjar bli gammal nu, jag fyller 80 år i september, så jag orkar nog inte så mycket mer, ler Ingemar.

Han säger att det han har tyckt varit roligast under alla de 27 åren är alla barn som varit med under vigseln.

– Till exempel så var det en familj som var sena. Det visade sig att deras pojke inte ville ha på sig en likadan kostym som sin pappa. Han ville ha sin Batmantröja. När de till slut kom så tittade jag på honom och sa: ”Vilken fin tröja du har.” Då blev han så stolt!

Det hela började hösten 1998 då han deltog som vittne under en vigsel. Under festen efteråt kom en person fram och sa: ”Ingemar, om du blir vigselförrättare, då ska jag gifta mig med Helene!”.

– På måndagen efter så ansökte jag hos Länsstyrelsen om att bli förordnad som vigselförrättare och i januari 1999 blev jag godkänd.

Nu för tiden så tror han att det sker en kortare utbildning innan man får förordnande att viga, men så var det inte på den tiden han började.

– Det enda som skedde innan var att jag önskades välkommen, fick en nyckel och uppmaningen att inte glömma att blåsa ut ljusen, skrattar han.

Han har förutom vigslarna i Röda rummet i Stadshuset vigt par på andra ställen.

– Både i Stockholm, i olika trädgårdar och på andra ställen. I min trädgård har jag till exempel vigt en del bekanta, det är fina minnen, berättar han.

Ingemar uppmanar paren att komma ihåg att ha med sig alla papper som behövs.

– Det har det varit par som inte har haft. Då blir man inte gift utan får gå hem och ordna med dem först.

Avslutningsvis säger Ingemar att Maria Wines dikt ”Till de älskande” sammanfattar hans tankar om bröllopet.

– Det är viktigt för de som gifter sig att höra, bråka inte!