"Jag känner verkligen att jag har kommit hem"

Det är halvtid nu för landshövding Minoo Akhtarzand. Den 1 februari 2016 tillträdde hon uppdraget, och hennes förordnande sträcker sig till och med den sista november 2021 med möjlighet till förlängning.

– Det har varit fantastiskt och tiden har gått jättefort. Det har också hänt väldigt mycket under de här åren och jag har träffat väldigt många människor. Jag är väldigt glad över att jag gjort det som jag lovade första dagen jag började här – att införa tre stycken råd. Miljö- och klimatrådet, jämställdhetsrådet och integrationsrådet. Det som är fantastiskt roligt är att så många människor har engagerat sig i de här råden, både från politiken, näringslivet, högskolan, myndigheter till civilsamhället.

Är det något du är extra stolt över?

– Jag är väldigt stolt över hela länet faktiskt. Vår roll här på länsstyrelsen är att samordna, vägleda och vara pådrivande men även att göra tillsyner, men själva jobbet görs i första hand i alla organisationer där ute. Kommunerna, bolagen – alla är så engagerade. Samverkan är verkligen nyckeln till framgång.

Hon återkommer ofta till att det absolut bästa med hennes jobb som landshövding är att träffa människor – och dagarna är ofta fyllda från morgon till kväll med möten. Andra intressen, som filmer, familjen och hunden, blir det lite mindre tid över till, även om de är en stor del av hennes liv.

När hon fick frågan om att bli landshövding i Västmanland 2015 hade hon redan samma uppdrag i Jönköpings län. Håkan Wåhlstedt, som hade uppdraget rekordkort tid under 2015, valde att lämna sitt uppdrag. Själv känner Minoo Akhtarzand att hon inte på något vis vill recensera sin företrädare.

– Det jag däremot kan säga är att jag har alltid känt, ända sedan jag kom hit, att jag trivts väldigt bra med alla mina medarbetare. De jag jobbar med här är alla fantastiska människor och mycket kompetenta.

Minoo Akhtarzand föddes 1 december 1956 i Teheran i Iran. Hon har under hela sin uppväxt haft ett stort intresse för teknik- och näringslivsfrågor, och att utbilda sig till civilingenjör var för henne något av en självklarhet.

Men hon har också ett stort intresse för sociala frågor och mänskliga rättigheter och försöker därför kombinera sina olika intressen.

– Jag bestämde mig för att bli ingenjör väldigt tidigt, kanske redan när jag var 13 år. Vi hade en lärare då som var ingenjör och vi var ett gäng på fyra tjejer som alla ville bli ingenjörer. Och det var annorlunda då, före revolutionen: Att vara tjej och utbilda sig till ingenjör var inget konstigt alls. Och även idag är det så att det är fler tjejer än killar på universiteten i Iran – precis som det är i Sverige.

Till Sverige kom hon 1974 efter att hon gått ut gymnasiet, för att studera på universitetet. Hon var gäststuderande, som det kallades, och tanken var att flytta tillbaka till Iran efter studierna.

– Sen blev det revolution när jag var i slutet av mina studier på KTH, som jag började med. Samtidigt hade jag praktik på Stockholm energi, och det var de som till viss del hjälpte mig att stanna. Som gäststuderande hade jag ingen egentlig möjlighet att göra det.

Men hur var det, att allt det hände hemma medan du var i Sverige och studerade?

– Det var hemskt. Det man såg på tv skrämde alla och jag kände inte igen mig. Vi som var gäststuderande här blev även försörjda hemifrån, men regimen satte stopp för det. Så under sex månader hade vi inga pengar. Sen kom svenska staten fram till att vi måste få deltids-arbetstillstånd så att vi kunde jobba och försörja oss samtidigt som vi studerade. Då började jag jobba deltid på posten, och sen läste jag på nätterna. Det gick bra, men det var tufft.

Efter avslutade studier har Minoo Akhtarzand jobbat många år inom energibranschen. Hon har arbetat inom Vattenfall och bland annat har hon som verkställande direktör ansvarat för hela vattenfalls elnät i Mellansverige, inklusive just Västmanland, i mitten av 90-talet. Hon hann även bli biträdande elproduktionschef för Vattenfall Norden innan hon lämnade energibranschen.

– När jag fick frågan om att komma hit till Västmanland och bli landshövding så kändes det verkligen som om jag kommit hem. Jag kom till ett län där majoriteten jobbar på olika tekniska företag som ABB, Bombardier, Westinghouse – och är ingenjörer som jag. Många här jobbar med samma frågor som jag jobbat med hela mitt liv.

Hur ser du på framtiden för länet?

– Jag tror att den är ljus. Vi har alla världens möjligheter att verkligen vara i framkant. Vi är det redan idag, men vi kan ännu mer. Vi får aldrig blunda för utmaningar eller luta oss tillbaka och vara nöjda, men vi måste stärka oss i det positiva som vi har här.

Ämbetet landshövding instiftades på 1600-talet och hade då funktionen att vara kungens ställföreträdare i Sveriges olika regioner, och ända fram till 1958 var den formella benämningen Kunglig Majestäts befallningshavande.

Idag är det regeringen, och inte kungen, som utser landshövdingar och rollen innebär att vara regeringsmaktens främste ställföreträdare i länet. Landshövdingen är även högsta chef över länsstyrelsen, vilket kan liknas vid att vara vd för ett mellanstort företag.

Det är ett mycket gammalt ämbete, skulle du säga att en landshövding behövs idag?

– Jag skulle säga så här: Det här jobbet är verkligen annorlunda än mina tidigare arbeten. När jag var generaldirektör hade jag ansvar för 25 miljarder och över 7000 anställda, det vill säga mer pengar och fler människor – men det handlade ”bara” om järnvägen, om jag får uttrycka mig så.

– Men att vara landshövding handlar om att jobba med allt. Alla områden. Jag tycker att den här rollen är otroligt viktig att ha kvar, av den anledningen att ämbetet är ett samlande organ och en kraft i samhället. Som landshövding kan man samla alla, utan att ha någon politisk eller ekonomisk intention. Jag är egentligen bara en tjänsteman. Jag tycker att landshövdingens viktigaste roll är att jobba som den samlande kraften, utan tvekan.

Minoo Akhtarzand kan tänka sig att fortsätta som landshövding i Västmanland, om hon får. Uppdraget sträcker sig över sex år, men det finns möjlighet till förlängning i tre år till efter det. Sedan är det stopp: myndighetschef på samma myndighet får man vara i max nio år.

– Jag tycker det är bra, nio år är lång tid att sitta i samma ledande position. Men om jag får vara kvar efter 2021 så är jag gärna det, ett par år till. Men jag måste tänka på pensionsåldern också, vet du. Att vara landshövding är väldigt mycket jobb, och man måste gilla att ha det så. Men jag gillar det och jobbar gärna till jag är 67, säger hon och skrattar hjärtligt.

Lite svårare frågor...

Viken vardagssyssla brukar du fuska med?

– Jag är väldigt noga, så jag vet inte riktigt om jag fuskar med något.

Vad är det dyraste du har köpt?

– Under åren vi bodde i Stockholm ägde vi ju vår bostad, så jag skulle säga att en lägenhet i Stockholm är det dyraste jag köpt.

Vad är det första du gör när du vaknar?

– Bäddar sängen, sen går jag och duschar. Sen en stor kopp kaffe.

Är du rädd för döden?

– Nej, det är jag inte. Alla måste gå. Det enda är att man måste hinna det man ska innan. Det hjälper inte att vara rädd för då slutar man leva.

Vart åker du helst på semester?

– Om jag själv fick bestämma så skulle det bli någonstans i Sverige, till en stuga på landet.