Foto: Andrejs Pidjass

Julklappstjuven – en julsaga för vuxna

  • Publicerad 08:00, 24 dec 2019

Han stod längst uppe i backen och tittade ner över de pampiga villorna i byn. En by som bestod av en enda gata, Bygatan. Det var julafton och det snöade ymnigt. Landskapet var täckt av en halvmeter snö och körbanan var ännu oplogad. Han satte på sig tomtemasken och borstade bort snön från den röda tomtedräkten innan han påbörjade sin promenad nerför den långa, svagt upplysta, gatan. Bakom sig drog han en kälke.

Det här var kända trakter för honom. Han hade tidigare jobbat som lantbrevbärare i området. Till för ett par år sedan hade han varje jul ställt upp som uppskattad tomte hos flera av familjerna här i byn. Men nu var det andra tider. Det började med att det kom in klagomål om att posten inte alltid kom som den skulle. Han kunde ju inte neka till att hans uppdrag tog lite tid emellanåt. Men är man lantbrevbärare har man också ett socialt ansvar, hade han försvarat sig med. Det bodde många äldre och ensamma människor utmed hans postrunda så det var inte helt ovanligt att han stannade för en kopp kaffe och ett samtal lite nu och då. Därför hände det väl ibland att han valde att skjuta upp postleveransen längs Bygatan, till påföljande dag. Regionchefen valde att, efter viss vånda, omplacera honom till en enformig tjänst inom postsorteringen, trots kraftfulla protester från flertalet boende utefter lantbrevbärarlinjen.

Klockan var tio över tre och av erfarenhet visste han att i stort sett alla människor i Sverige satt bänkade framför TV:n och ”Kalle Anka med vänner”. Skulle någon mot förmodan titta ut eller möta honom på gatan så var det väl inget konstigt med det. En snäll tomtegubbe som var ute på uppdrag även om de flesta tomtarna i landet påbörjade sina uppdrag strax efter klockan fyra.

Lugnt och metodiskt genomsökte han villornas carports efter utställda tomtesäckar. Fann han en säck så ställde han den på kälken och pulsade sedan vidare mot nästa hus. Det var inte i alla hus som det var någon hemma. Det kunde han lätt konstatera genom att det inte lyste i fönstren alternativt att uppfarterna inte blivit skottade under det senaste dygnet. De fastigheterna brydde han sig inte om. I de övriga husen kunde han se hur TV-apparaterna flimrade.

Plötsligt hörde han hur en dörr, några hus bakom sig, öppnades och stängdes. Han stannade till och hukade avvaktande bakom en Tesla. Bara det inte var en tomte som skulle hämta sin säck, tänkte han. Men så hörde han två kvinnoröster som förde en konversation om huruvida Jesus eller tomten var huvudpersonen under julen. Dessutom kunde han genom det täta snöfallet förnimma en doft av cigarettrök. Jaha ja, Doris i fyran. Klart att hon ska ut och röka. Hon jobbar ju inom vården. Deras säck hade han redan tagit. Nu gällde det bara att Doris eller hennes nikotinkompis inte upptäckte att den var försvunnen. Han hörde åter ljudet från en dörr som stängdes, sedan blev det helt tyst. Han väntade någon minut innan han återupptog sin syssla.

Fler än fyra säckar fick han inte rum med på kälken vilket medförde att han var tvungen att ta tre rundor fram och tillbaka på gatan. Efter varje vända stuvade han in säckarna i en mindre skåpbil som han parkerat i en dunge bakom krönet. Bilen hade han "lånat" av en granne som för tillfället var i Thailand och behövde hjälp med blomvattning. För säkerhets skull hade han bytt ut nummerplåtarna och fäst dekaler på sidorna, "Humana Hemtjänst". På den tredje och sista vandringen på väg mot bilen såg han att en säck nu också ställts ut i sjuan. Han hade inte observerat när det hände och han hoppades att den som ställt ut den inte heller uppmärksammat honom på hans rövarstråt. Självklart tog han med sig den säcken också. Totalt blev det elva säckar varav de flesta var av svart plast. Vanliga sopsäckar, tänkte han, det är ingen stil på tomtarna numera. Själv hade han alltid använt jutesäckar.

Kvart i fyra var han klar med sitt uppdrag och kunde sätta sig i bilen för att påbörja färden hemåt. Precis när han skulle svänga ut på stora vägen och lämna byn passerade en polisbil i hög fart. Hans puls steg och han fick för sig att någon redan upptäckt att julklappssäcken var stulen. Hans första ingivelse var att dumpa hela lasten och blixtsnabbt åka därifrån, men så såg han polisbilen fortsätta förbi byn och försvinna bort i fjärran.

Något lugnad svängde han ut på den stora vägen men åt motsatt håll. Några kilometer från hemmet stannade han, bakom en rad av segelbåtar som låg paketerade i sina vintervaggor, för att ta av sig tomtedräkten, byta registreringsskyltar och avlägsna de falska dekalerna. På sista sträckan hem mötte han inte ett enda fordon. Inte ens plogbilen.

Väl hemma bar han in säckarna i ladugården som stått tom på kor sedan hans föräldrar, på grund av den svenska jordbrukspolitiken på 1970-talet, avvecklat mjölkproduktionen. Därefter körde han tillbaka skåpbilen till granngården innan han, i den snöiga men fridfulla aftonen traskade hem till Erna för att fira jul.

På juldagens morgon åt han en rejäl portion med risgrynsgröt, rastade Erna och tog därefter skotern till julottan i den lilla landsortskyrkan. Han noterade några av familjerna från Bygatan som han hade besökt kvällen innan, men han låtsades som om han inte kände igen dem och varför skulle han göra det. Däremot nickande han igenkännande mot bekanta från granngårdarna och andra hyggliga personer han mött under sina tjugo år som lantbrevbärare. Efter julottan kände han sig riktigt upprymd. Julens glada budskap ingav i alla fall hopp.

Efter en lunch, bestående av lutfisk med alla dess tillbehör, satte han igång med att fullfölja sitt julklappsuppdrag. Han hade utverkat sin hämnd mot åtminstone en del av de boende i den lilla byn. Nu skulle det komma något riktigt gott ur denna rövarstråt. Han tänkte på ”Karl-Bertil Jonssons julafton” och kände inget dåligt samvete mot dem, vare sig barn eller äldre, som gått miste om några ynka julklappar. Han var fullt övertygad om att inne i villorna, under granarna, låg travar av ännu flera paket än de som rymdes i en säck. Hans plan var att paketera om alla klappar, fylla några kartonger och frampå vårkanten se till att alltsammans hamnade på ett lämpligt barnhem i Rumänien. Fanns där några vuxensaker så skulle han skänka dem till Läkarmissionen. Eventuella färskvaror fick han väl äta eller dricka upp själv. Inget skulle förgås och något borde han väl vara värd för allt sitt slit.

Han började försiktigt tömma säckarna på golvet inne i en tom hästspilta. Hans bedömning var att det var ungefär tolv till femton paket i varje säck. Paketen samlades huller om buller i en stor färgglad hög, likt en skål med engelsk konfekt. När han kom till den tionde säcken i ordningen fick han sitt livs chock. Ut ur säcken rullade ett antal paket eller snarare fryspåsar. Och det var huvudsakligen inte hårda paket!

Benen började skaka och han satte sig tungt på en gammal mjölkpall med surrande huvud och bultande hjärta. Han var helt skräckslagen. Vad skulle han ta sig till? Kunde det verkligen vara möjligt. Påsarna var fasansfulla. De var fyllda med kroppsdelar ... mänskliga kroppsdelar.           

Tankarna snurrade när han på darriga ben stängde ladugårdsporten bakom sig. Han kände att han behövde närheten av Erna och en kopp riktigt starkt kaffe. Vad skulle han ta sig för? Ringa polisen? Det skulle innebära att han var tvungen att berätta om sitt lilla plundringståg och för all framtid betraktas som en tjuv. Än värre, han kanske skulle anklagas för att vara styckmördare. Vad skulle mamma och pappa tänka? De skulle vända sig i familjegraven och aldrig förlåta honom, det var han helt säker på. Han burrade ner sitt ansikte i Ernas varma päls och kände hur tårarna blötte hennes mjuka fäll.

På annandagens morgon hade han beslutat sig för hur han skulle agera i denna fasansfulla situation. Han skulle gå igenom paketen för att se om han kunde lista ut vid vilka villor liksäcken, med säkerhet, inte hade stått och på så sätt komma fram till var den skyldige styckmördaren var bosatt. Bara det att gå igenom högen med det ruskiga innehållet var på sitt sätt skrämmande men han var ändå ganska härdad. Han var uppvuxen på en gård där jakt och hemslakt tillhörde vardagen. Redan som barn var han med när julgrisen slaktades och han mindes väl den fräna doften från det råa fläskköttet. När han var tolv år sköt han sin första hare och vid femton sin första älg. Styckningsdetaljer var vare sig främmande eller skrämmande för honom … men från en människa!

Efter en dryg timmes stärkande promenad tillsammans med Erna var han redo att, om än motvilligt, ta sig an julklappshögen och dess frånstötande innehåll. Tiken lade sig väl tillrätta på några gamla överblivna halmbalar och han påbörjade den obehagliga sorteringen. Den säck han inte tömt, dagen innan, vållade inga problem vad gällde identifikationen eftersom han sedan sin lantbrevbärartjänst kände igen de flesta namnen på julklapparna. Ytterligare tre familjer kunde han snabbt utesluta på grund av de lite ovanliga namn som förekom på paketen. Till exempel trillingarna som kallades Tripp, Trapp och Truls. Medialt uppmärksammade redan från födseln. Med de övriga säckarna var det betydligt värre. Många av paketen var bara märkta med nummerlappar. Han förstod att det var en följd av de julklappslotterier som numera var så vanligt förekommande. Dessutom vållade alla nya familjekonstellationer, med exempelvis plastpappor, bonusmammor, halvsyskon och låtsasfarföräldrar, honom en hel del huvudbry. Efter en timmes pusslande hade han fortfarande sex säckar kvar, inklusive liksäcken, som han inte med säkerhet kunde fastställa var den hörde hemma. Nu var goda råd dyra. Motvilligt började han studera och sortera bland fryspåsarna med kroppsdelar. Han räknade dem till sammanlagt tolv påsar. Där fanns fötter, händer och delar av armar och ben. Han kunde konstatera att det inte kunde varit någon storvuxen person. Kanske ett barn. Delar av bålen och huvudet fanns inte med. Var hade mördaren gjort av de kroppsdelarna och varför hade han eller hon ställt ut säcken i carporten? Hade den skyldige tänkt transportera bort den under julaftonskvällen? Hade kanske mördaren varit på väg med sin makabra last redan när han var på sin julsäcksräd och hade personen i fråga i så fall sett honom? Han kände hur skräcken tog tag i honom. Hade mördaren identifierat honom och kanske till och med förföljt honom?  Hans tankar jagade upp honom och nu var han näst intill panikslagen. Han satte sig bredvid Erna som för att hämta styrka. Plötsligt ryckte Erna till och började morra. Hade hon hört någonting? Han reste sig hastigt upp och tittade ut genom det dammiga och av spindelväv smyckade fönstret. Han tyckte sig se ett antal individer som rörde sig därute i snöyran. Varför var de på hans ladugårdsbacke? Han kände hur skräcken tog tag i honom. Nu förstod han att mördaren eller mördarna var honom på spåren. Han hörde spridda röster och ett plötsligt skall. Ett skall som gick över i ett vilt skällande. Han såg en stor schäfer och bakom honom en storvuxen man.  Mannen som var uniformerad höll den vargliknande hunden i ett koppel. Det var en polisman. Han drog en liten suck av lättnad. Det kändes ändå betydligt bättre med polisen än med en eller flera styckmördare.

Han var med ens övertygad om att loppet var kört för hans del och beslutade sig därför att gå ut för att möta sitt öde. Han beordrade Erna att stanna inne och steg med slokande axlar och på skälvande ben ut genom ladugårdsporten. Den skällande schäfern och dess förare kom närmare. De övriga personerna vandrade, sida vid sida, vidare som om ingenting hade hänt. Polismannen försökte, utan någon större framgång, tysta hunden som var helt fixerad av ladugårdens dragningskraft.

– Hallå, sa den uniformerade mannen. Är det du som bor här?

Det kunde han inte neka till, så han nickade jakande på huvudet.

– Jag kan inte förstå varför Liston skäller så infernaliskt. Vad har du därinne? frågade konstapeln med myndig stämma.

Han stelnade till för några sekunder innan han svarade med darrig röst:

– Erna, min jakthund. Det är en Jämthund. Otroligt bra på att spåra. Hon löper för närvarande, ljög han till sin förvåning. Vill du att jag ska hämta ut henne?

– Nej för fan, svarade polismannen, men det förklarar saken. Liston är min unghund och han är inte riktigt fullärd än. Jag har en schäfer till. En polishund ska normalt inte distraheras av tikar som löper men det har den här unge herrn inte riktigt förstått.  

Nu kände han sig något mindre skärrad och vågade sig på en fråga:

– Vad är det som händer egentligen? Det är sällan jag ser så mycket folk här ute.

– Det är Missing People, svarade polismannen. Vi letar efter en flicka som är försvunnen från flyktingförläggningen en mil härifrån.

– Försvunnen? Sedan när?

– Hon försvann den tjugotredje december. Helt spårlöst och ingen begriper varför. Enligt personalen var det en söt, intelligent och levnadsglad flicka på sjutton år. Hon kom från Syrien för åtta månader sedan och beviljades uppehållstillstånd för bara någon vecka sedan. Det är ju inte helt orimligt att hon utsatts för något brott. Efter vad vi hört hade hon fått ett par skidor av Sockengillet som hon skidade iväg på vid fjortontiden samma dag som hon försvann. Sedan dess har ingen, vad vi vet, sett henne. Det är därför vi söker igenom området här omkring. Du känner väl till trakterna? Har du förresten möjlighet att hjälpa till? Du kan ju alltid använda hunden. Den är ju bra på att spåra, sa du. Vad var det hon hette, nu igen?

– Erna, svarade han. Självklart hjälper jag till. Dom här omgivningarna känner jag lika väl som min egen ficka. Jag äger ju en del mark här också även om det mesta är utarrenderat.

– Kanon, sa polismannen. Det är nog säkrast att du och jag håller oss en bit ifrån varandra med tanke på jyckarna.

Hundföraren hyssjade på Liston samtidigt som han drog fram ett kort ur uniformsfickan.

– Här har du kontaktuppgifterna till sambandscentralen. Hör av dig om du hittar något misstänkt. Mors!

– Jag ska bara göra mig i ordning så ger vi oss ut och söker på en gång. Erna och jag alltså. Mors!

Polismannen traskade iväg med sin schäfer som motvilligt lämnade ladugården bakom sig.

Jaha, tänkte han. Jag ska ut och söka efter någon som inte går att finna. Men nu visste han i alla fall vem, eller vems kroppsdelar, som låg paketerade i hans ladugård. En sjuttonårig flicka från Syrien. En ung kvinna som borde haft framtiden för sig. Han kände sig riktigt bedrövad men också fylld av hat. Nu skulle han hjälpa till att ringa in mördaren.

Nästa morgon, den första vardagen efter julhelgen, var han tidigt ute för att hämta morgontidningen. På första sidan kunde han läsa att en ung kvinna försvunnit från det närbelägna asylboendet. Enligt artikeln hade man fortfarande inga spår efter henne. Lite längre in i tidningen läste han också att tio julklappssäckar försvunnit från en by någon mil utanför staden. Polisen förutsatte att det var någon form av pojkstreck och att säckarna snart skulle komma till rätta. Tio säckar, tänkte han. Jag hämtade elva. Det var faktiskt fullt begripligt att en av de bestulna inte anmält sin säck som försvunnen.

På eftermiddagen åkte han ut till den lilla byn för att se om de sex "kvarvarande" familjerna, efter uteslutningsmetoden, valt att stanna hemma i mellandagarna. Det hade de, alla sex. Att så var fallet kunde han lätt konstatera då uppfarterna var nyskottade och att där fanns avborstade bilar eller färska hjulspår. När han förvissat sig om detta tog han bilen till en brevlåda några mil därifrån och stoppade ner sex, lite buliga, vadderade kuvert. Nu var det upp till Postnord att hålla vad de lovade.

Påföljande dag stod han, vid tvåtiden, än en gång längst uppe i backen och tittade ner över villorna längs Bygatan. Det dröjde inte lång tid efter det att brevbäraren varit där förrän en polisbil rullade in på gatan. Fem hembesök kunde han konstatera att polisen genomförde fram till klockan sju på kvällen. Ändå hade han observerat att alla sex hushållen hade tömt sina postlådor.

Lite senare på natten spände han på sig skidorna för att ta sig tvärsöver skogen till den lilla byn med bara en gata. Trots snöfall och mörker hade han ingen svårighet att hitta, men för säkerhets skull hade han ändå en pannlampa. Snöfallet i kombination med stark vind passade honom bra eftersom det snabbt sopade igen alla spår efter skidorna och den pulka han drog efter sig. Fem kilometer senare placerade han en säck i carporten på gatunummer sju, slog ett nummer till polisen och tömde sedan telefonen på kontantkortet. Inom mindre än tio minuter kunde han urskilja blåljusen mellan granarna.

Med ett litet, men samtidigt sorgset, leende tog han ut Erna på nattpromenad. Det kändes ändå som om han fått upprättelse och revansch. Det var ju han, den osympatiske och dryge mannen i nummer sju som hade lyckats vigla upp de andra på gatan gentemot "Post-Olle", den omtänksamme lantbrevbäraren.

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.

Senaste nytt

Visa fler

BUSINESS

Ändrar produktionen – för att hjälpa vården

Västeråsföretaget: "Redo att tillverka 100 visirhållare per dygn" Västeråsföretaget Rapid-3DLab ställer om under coronakrisen. För att hjälpa hjältarna som sliter inom vården är de nu redo att starta en produktion av visirhållare – som dom sedan ska donera till...söndag 5/4 20:54

Hälla får ännu en ny butik – spabutik öppnar trots tuffa tider

Ägaren: ”Ändå rätt läge att satsa” Hälla handelsområde är på väg framåt igen med stora kliv. Nu har ännu en nykomling slagit upp sina portar – Viskan Spa Center. – Vi satsar trots dessa tider och som en del av detta så kommer vi till...söndag 5/4 14:44

"Behovet hos små och medelstora företag är stort och akut"

• Lanserar nytt lån • Miljarder från regeringen Den pågående krisen påverkar många av Västmanlands små och medelstora företag kraftigt. Uteblivna intäkter slår hårt mot företagen som behöver se över sin likviditet och finansieringssituation. För...fredag 27/3 7:43

Västerås tillåter butiker att ha gatuförsäljning

Som ett led i att stötta det lokala näringslivet under coronapandemin får butiker ha försäljning utanför butiken utan att betala avgift till Västerås stad. Det hela är ett försök som gäller från 26...torsdag 26/3 19:19

SMAKFULLT

Enkelhet i fokus vid kajen: "Omtanke om råvaran"

Brasseriet Kajplats 9, K9 i folkmun, fint beläget vid Tullhuskajen vid Mälaren slog upp sina portar 2012 och har sen dess varit en välbesökt restaurang med inriktning mot fisk och skaldjur.söndag 15/3 9:49

Mr Mango har växt ur sin foodtruck på mindre än ett år

Nu är matstället redo för nya utmaningar: ”Vill ta de chanser som dyker upp” Från början var det mest tänkt som ett roligt extrajobb på sommaren. Men gänget bakom foodtrucken Mr Mango fick snabbt tänka om. Efter påsk kommer de att finnas på tre ställen i Västerås. Och...lördag 14/3 9:08

Nu har Västerås hetaste restaurang öppnat

Nytt koncept i stan – tillaga maten själv vid bordet I torsdags uppdaterades Västerås citys restaurangkarta med ytterligare en markering. Blackstone Steakhouse slog upp sina portar på Sturegatan i Sibyllas gamla lokaler. Västerås Tidning kikade in...torsdag 20/2 19:30

QUIZ

Nu är musikfesten igång – testa dina Mello-kunskaper

QUIZ: Vad kan du om Västeråsbidragen i Melodifestivalen? Under åren har ett antal västeråsare varit med och satt färg på Melodifestivalen, inte minst Loreen som gick hela vägen och vann Eurovision Song Contest med sin låt Euphoria. Frågan är hur mycket du...lördag 23/2 20:10

E-TIDNING