Jack Vreeswijk: ”Det har varit jävligt plågsamt”

Få artister har blivit så folkkära som Cornelis. Han lämnade ingen oberörd när han i mitten på 1960-talet slog igenom med dunder och brak som en frisk – och stundtals något byig – nederländsk vind.

Samma år som Cornelis debutskiva Ballader och oförskämdheter kom ut, 1964, föddes sonen Jack Vreeswijk.

Han fick så småningom ärva tre bananlådor med opublicerade texter och dikter efter sin far – och betydligt mer än så.

– Om man nu ska prata arv och så där, så var jag orolig över hur jag skulle förvalta det när jag var yngre. Då var det rätt så spänt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra det, eller varför eller ens om jag skulle göra det, säger Jack Vreeswijk till Västerås Tidning.

Han blev istället sonen som under många år undvek att framföra sin pappas låtar, av rädsla för att bli jämförd med ”sin gamla släkting”.

– Det har inte varit lätt. Jag har hållit på i 25 år nu, det kanske är det sista fem–sex åren jag känt mig tillfreds med det och tycker att det är riktigt roligt. Innan dess var det jävligt plågsamt ibland alltså.

För nu har rädslan istället förvandlats till stolthet över att få vårda och förvalta ett arv som bara han kan föra vidare.

Hur skulle du säga att relationen till din pappa är idag?

– Den är rätt avslappnad. Nu känner jag att jag är så pass gammal att jag inte har några problem med det egentligen. Nu tycker jag bara att det är roligt.

Det måste ändå kännas skönt att ha kommit dit, att göra något bra av det?

– Ja, visst är det så. Jag har inte ont av det längre. Det var inte så roligt förut. Nu får jag ju så pass mycket skön respons när jag är ute och lirar. Både publikmässigt och faktiskt också kritikermässigt har det blivit bättre med åren. Då vet man att man kanske gör nånting rätt i alla fall.

Jag läste någonstans att du har sagt att du känner din pappa bättre idag än när han levde?

– Processen att leta låtar och ta reda på dom har ju blivit ett sätt att lära känna honom. Det är därför jag myntade det uttrycket någon gång, att jag nästan lär känna honom bättre när han är död. På något märkligt sätt.

I november är det 32 år sedan Cornelis Vreeswijk gick ur tiden.

Då var Jack 23 år. I dag är han 55 – fem år äldre än vad hans pappa blev.

Är det något du reflekterar över?

– Ja, jag gör faktiskt det. Jag tänker ganska ofta på det. Tro det eller ej, men jag gör det, säger Jack Vreeswijk eftertänksamt.

Nästa lördag, 5 oktober, står han på scenen i Västerås konserthus tillsammans med Brolle Wallmark för en personlig och varm hyllningskonsert till sin pappa Cornelis.

Hur kom det sig att du gör det tillsammans med Brolle?

– Han gav ju ut en skiva med farsans grejer för över tio år sen (”En stund på jorden 2005, reds. anm.) och jag har alltid vetat att han varit ett fan. Vi har pratat om att vi vill göra något ihop i ett par–tre år nu. Men det gäller ju att få till det också. Han har haft för mycket att göra och jag har också haft för mycket att göra. I och för sig, det säger väl alla artister (skratt).

– Men det har faktiskt blivit så att det har krockat ganska rejält. Nu får vi äntligen till det.

Och det är endast denna konsert i Västerås som är planerad?

– Det här blir väl en pilotgrej eller vad man nu ska kalla det för. Vi har planerat en turné tidigt nästa vår. Det här blir mest för att känna efter lite.

Då är Västerås en lagom stad att börja i?

– Javars. Å andra sidan är det ett jäkligt stort konserthus ni har alltså. Jag har varit där ett par gånger, det är jättefint. Skön blandning verkligen. Ni verkar ha bra ordning på kulturlivet hos er.

Vad kan publiken förvänta sig?

– Brolle har tagit fram de låtar som han gillar. Jag har ju haft en repertoar sedan tidigare, nu har jag väl plockat fram de här lite mörkare grejerna som farsan har gjort. Så det blir en kombo av sött och salt, eller surt kanske till och med om man ska uttrycka sig så.

Det blir även lite berättande kring hur låtarna kom till?

– Ja, det blir väl inget seminarium direkt, haha. Men det blir nog en del snack, det kan jag tänka mig. För min del handlar det om en personlig referens till mina låtar jag framför och Brolle berättar hur han upptäckte sina låtar. Så det kommer väl bli så att vi står och snackar om det en del.