Krönika: ”Skapar mina ord ett frö av irritation eller inspiration hos dig? Bra”
Vad skiljer dig från mig? Vad ger mig rätten att ifrågasätta dina val och ställningstaganden? Vad skapar ett frö av irritation som växer till en missnöjesknopp som jag låter blomma ut i en ifrågasättande tweet eller direkt meddelande? Ord som ibland får blomman att växa till den ståtligaste pion och i andra fall vissna och lämna skräp kvar?
Tänk om du fick utföra ett blindtest med texter skrivna av icke namngivna personer, hur mycket mer det kräver av dig som läsare än om samma text vore skriven av någon du ”vet har bra åsikter”
Tankarna kring vad som är politiskt korrekt och ickekränkande upptar mer och mer av min tid, fler än en gång har inlägg raderats och tänkta sms stoppats.
Jag har med morskhet i rösten alltid hävdat att jag minsann inte låter andras åsikter om vad som är okej eller ej stoppa mig.
Min devis har varit ”så länge jag inte sårar mig själv eller någon annan kan jag göra vad jag vill” detta ställningstagande har sakta evolverats till ”så länge det jag framför inte på något vis kan uppfattas kränkande eller tolkas som provocerande utifrån kön, hudfärg, sexuell läggning, religion politisk åsikt eller bilmärke kan jag göra vad jag vill”.
Är denna försiktighet alltid av godo? Eller hindrar det utveckling av vårt tänkande, vårt engagemang och vilja att stå vid barrikaderna för det vi tror på? Blir vi liksom curlade barn till slut för blasé att minsta engagemang känns som ett risktagande vi inte är redo att utsätta våra sköra egon för?
Jag tror att lite slarviga, stundom ogenomtänkta åsikter, skapar en levande debatt och får känslor och tankar hos mottagaren att gro. Tankar som annars aldrig hade formulerats då de behövde en knuff av oliktänkande för att väckas till liv. Frågan är vem som vågar agera Kamikazepilot och blotta strupen i väntan på tangentbordens dödande bokstäver.
Vad är en debatt med en enad front?
Vad vore åsikter om de aldrig fick bli nagelfarna och på så sätt vandra ytterligare varv och slipas till den diamant de där under kanske är? Då vore åsikten enkom ord vi som mediatörstande individer sett, läst eller hört men måhända aldrig riktigt gått igenom något egentligt ifrågasättande av oss som individer.
Läste häromdagen en krönika gällande tiggeri, författaren som för mig var namnlös, spände bågen och levererade starka och tydliga åsikter gällande det något kontroversiella ämnet. Jag kom på mig själv med att ljudlöst nicka och känna ”Äntligen”.
Äntligen uttrycker, formulerar och paketerar denna någon precis mitt ställningstagande.
Efter att ha läst scrollar jag nyfiket upp för att kolla vem denna för mig nyblivna guru var. Min reaktion blir rent fysisk då jag ryggar tillbaka och släpper ifrån mig mobilen, författaren är en välkänd mediaman som jag vid flertalet gånger både för mig själv och min omgivning deklarerat ha väldigt svårt för och inte alls lirar åsiktsmässigt med.
Detta skapade en insikt i hur lätt det är att anamma eller förskjuta en åsikt mycket beroende på vem som är budbäraren.
Hur många av dina åsikter är personer och hur många är ställningstaganden du verkligen kan skriva under på?
Tänk på det.
Våga syna dig själv.
Tänk om du fick utföra ett blindtest med texter skrivna av icke namngivna personer, hur mycket mer det kräver av dig som läsare än om samma text vore skriven av någon du ”vet har bra åsikter”.
Likväl som jag har individer vars persona jag har svårt för och som färgar hela mitt ställningstagande gällande deras verk finns de som har ett stort ”bortgörningskapital” hos mig, liksom en mor vurmar för och försvarar sina barns tillkortakommanden kan jag försvara någon favorits mindre genomtänkta uttalande eller text då tidigare positiva känslor gentemot denna gör mitt dömande inte så hårt och betydligt mer ursäktande.
Eller vad tycker du?
Vilken är din åsikt?
Skapar mina ord ett frö av irritation eller inspiration hos dig?
Bra, det kanske resulterar i en vacker åsiktsblomma med vassa taggar.
