Artikelförfattaren Elisabeth Ivars. Foto: Privat

Krönika: Analysera dig själv – vad får dig att må bra?

Han tittade upp på mig med sina bärnstensfärgade ögon och spärrade upp sitt gap så tänderna, eller i detta fall bristen på tänder visades tydligt. Stolt pekade han på gluggen i överkäken och sa ”därför”. Händelsen utspelade sig i början på tjugohundratalet några dagar efter skolstart i den etta jag vikarierade i. Pojken med de bärnstensfärgade ögonen hade bett mig bita hål på skalet på hans medhavda äpple varpå min fråga om ”varför” kom.

Publicerad

Det som skulle ha blivit en energigivande kaffe med en vän som flyttat tillbaka till stan blev en i mitt tycke uttröttande konversation om varför jag inte följer normen

”Berätta, har du träffat någon än? Du kanske inte ska vara så kräsen? Du vet väl att mr Perfect, han finns bara i sagans värld och i amerikanska filmer. Vill du inte ha barn? Du är ju inte direkt 20 längre”.

Frågorna uppblandade med påståenden och direkta uppläxningar tycktes inte ha något stopp, det som skulle ha blivit en energigivande kaffe med en vän som flyttat tillbaka till stan blev en i mitt tycke uttröttande konversation om varför jag inte följer normen.

Jag lade långsamt huvudet på sned, tog en klunk av kaffet och fyllde min lungor med luft och lät mina ord flöda.

”Att jag inte befinner mig i en äktenskaplig relation eller sambor med en person innebär inte att jag inte har relationer. Jag har många relationer till oerhört värdefulla människor i min närhet, relationer som ger mig energi, kärlek, glädje, utmaningar och meningsfullhet. De är inte exklusiva med mig och vi har inte en relation enbart byggd på kärlek eller sex men tro't eller ej: they complete me”.

Kan det vara så att det finns de som har partner och familj för att det är vad samhället genom århundraden byggts upp kring?

En struktur som delvis är kvarlevor från samhällen som gått från att leva släktvis i stammar till att leva med sina närmsta i olika familjekonstellationer som nästan uteslutande består av partner och barn.

En uppbyggnad som tidigare var nödvändig för att bli omhändertagen på ålderns höst och i många fall – överlevnad.

Kan det vara så att det faktiskt finns människor som utan att kanske riktigt våga tänka efter gör som alla innan dem och runt dem gör och alltid gjort?

Att det faktiskt är så att lycka, meningsfullhet och trygghet inte behöver paketeras i tvåsamhet eller familj?

Jag tror det.

Jag tror att en del människor inte mår bäst av ett liv format enligt mallen och det i folkhemmet standardiserade, att dessa människor slits mellan vad som sägs skapa livets essens och vad som i magen känns bäst.

Är jag en av dem? Nej, jag tror inte det då jag mår bra av det ”vi” som en relation kan skapa, men vad jag vet är att jag inte är för kräsen.

Om det fanns ett begrepp ”för kräsen” vid val av partner innebär det att man bör ändra sina värderingar gällande vad som känns rätt.

Jag aldrig sökt en perfekt person, jag har sökt det jag inte vill vara utan, det och den som berikar mitt liv på ett sätt som ingen annan, den jag saknar så fort den gått utanför dörren likväl som jag stundtals inte vill annat än skrika rätt i ansiktet.

Han som får mitt inre att slå kullerbyttor.

Det handlar inte om personifierat perfekt som mr Darcy utan det handlar om det vi är och skapar tillsammans.

Ytterligare en aspekt på vilka relationer man väljer att ha och ingå är ålder och tid. Mina val idag är inte per automatik de som skapar min lycka om fem år eller fick mitt liv att vara som jag önskade när jag var tjugofem år.

Jag har därför en idé, en idé som går ut på att alla människor tänker själva. Att var och en lägger några minuter några gånger per år för att göra en liten analys gällande vad som får dem att må bra.

Att alla individer tittar inåt, ställer obekväma frågor såsom ”Är jag på den plats i livet jag önskar?”. ”Vad vill jag ha mer av, mindre av?”. ”Skapar mina relationer det jag eftersträvar, behöver jag eller vi tillsammans jobba på något eller rentav bygga nya stigar åt olika håll?”

Jag avslutar mitt energiska framförande med orden:

”Du är regissör i ditt liv, det innebär att du är ansvarig för manus, du är den som avgör vilken eller vika som har huvudroller, biroller eller vara helt utan roller. Ta ditt ansvar gentemot dig själv och din omgivning och skapa en sjujävla bra film så du i slipper sitta vid eftertexterna och fundera över vad som hände – egentligen”.

Blicken hos min bekanta är fylld av en blandning av rädsla och nyfikenhet varpå hon säger:

”Tack för idén, mitt liv ska få en Oscarsstatyett”.

”Jag kan dela ditt äpple med en kniv så blir det lättare att äta”.

Pojken tar emot äppelhalvorna och glider på knä bort till platsen i ringen barnen skapat väntandes på att jag ska läsa högt ur ”Gummitarzan”.

Jag stannar upp mitt i ett steg då jag där och då inser att jag måhända aldrig kommer packa ner en frukt till mitt ännu ofödda barn.

En tanke som sedan dess funnits där, som femton år senare fortfarande är obesvarad.

Vill jag ha barn?

Jag vet inte, vad jag vet är att båda alternativen är okej. Så länge beslutet är aktivt fattat utifrån mig – inte utifrån normer eller min omgivnings åsikter.

Powered by Labrador CMS