Boston har hjälpt matte i vardagen
– nu går han i pension: ”Alltid redo”

– Som tur var så kan min dotter ta hand om honom, annars hade det varit riktigt svårt. Det är superskönt att hon ställer upp. Jag skulle inte ha klarat av att ge honom till någon helt främmande, säger Åsa. 

Hon berättar att hon har haft hund sen hon flyttade hemifrån, men synskadan hon har blev gradvis sämre och sämre så hon bestämde sig för att ansöka om en ledarhund.

För att beviljas en ledarhund så måste man göra ett test och gå en informationskurs. Både för att man skulle se om hon var lämplig och för att hon själv skulle få känna om en ledarhund var något för henne.

– Sen fick jag vänta i närmare två år för att få Boston, eftersom det var kö, men sen blev jag tilldelad honom.

Då, för snart åtta år sen, tog det närmare ett år för paret att bli samspelta och nu den 6 mars, när Boston går i pension, får Åsa en ny ledarhund, labradortiken Pippi.

– Då är det bara ”Control–Alt–Delete” och börja om från början som gäller, säger hon.

Innan det bestämdes vilken hund hon skulle få så intervjuades Åsa för att man bland annat skulle få reda på hur hon levde, vad hon gjorde, hur snabbt hon gick och även hur hennes orienteringsförmåga var.

– Man måste ha en bra orienteringsförmåga, hunden är ett levande hjälpmedel så man måste själv kunna orientera sig med hjälp av den vita käppen, säger hon.

Att få Bostons assistans i vardagen har gjort att hon kommer ut på ett helt annat sätt.

– Man kan gå raskare promenader och man är aldrig ensam. Hemma är han ju mitt sällskap och det är där han kopplar av. Men samtidigt så är han alltid redo.

Hur jobbar då Boston?

– När vi är ute så söker han vänsterkanter som han går efter, han varnar för hinder, stannar vid trappor, sätter tassen på första trappsteget och nosen på mitt ben när vi ska gå uppför. Går vi ned för en trappa så markerar han genom att gå in framför mig.

Hon säger att det är väldigt viktigt att inte ta över hundens uppgift, vilket kan vara svårt när man som synskadad är i en miljö som man känner väl.

– Vi var ute och skulle gå våra vanliga rundor. Plötsligt tvärnitar Boston. Jag frågade honom lite irriterat – vad är det? Men han tog inte bort nosen. Före framåt! sa jag bestämt. Och då tog Boston ett jätteskutt över en hög snövall som plogats upp.

– Man måste alltså låta hunden jobba och lyssna på vad han vill säga. Vilket inte är så lätt när man är envis som jag, skrattar Åsa.

– Han har hjälpt mig många gånger, hade det till exempel varit ett stort hål istället för en snödriva så hade han aldrig hoppat över det.