KRÖNIKA: ”Ett Grönvitt lag som överträffat alla förväntningar, spelat sig in i våra hjärtan och upp i Allsvenskan”

Går det egentligen att säga något som inte redan är sagt när det gäller VSK Fotboll modell 2023? Alla superlativer är använda, de flesta supporterröster har spruckit i ren eufori. Kvar finns bara ren och skär glädje. Vi skriver Allsvenskan på 2024 års agenda och konstaterar att den här hösten är dekorerad i Grönt och Vitt.

Få klubbar förtjänar en sådan framgång mer än VSK. Knappast några andra supportrar har slitit i så många mil och år för att uppnå den. 

Det har varit tränarruljangs, spelaromsättning, ekonomisk gungning och många säsonger i landets tredje division. Länge kändes även Superettan ouppnåelig.

Allsvenskan har funnits i en undanskymd vrå av ens medvetande. En dröm utan förankring, en verklighetsflykt när den Grönvita vardagen varit alltför outhärdlig. Kanske, kanske, kanske skulle jag få uppleva den igen. Inte det närmsta decenniet men någon gång i en avlägsen framtid. Om inte före så som grånad och haltande, hand i hand med ett barnbarn.

Jag minns hur det var senast. 1996. En tid präglad av kabel-tv, walkmans, mobiler – närapå stora som tegelstenar – dagliga såpoperor och lokaltidningar av ett badlakans storlek. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess men vissa minnesbilder sitter intatuerade i min själ.

Hemmamatch mot Brage. Seger skulle innebära allsvenskt avancemang. En frisk oktobervind, Liston vid sidlinjen snett till vänster framför mig. Rätt bredbent, armarna i kors. Det redan då legendariska bandybröderna Hasse och Ola Johansson befann sig på samma läktarsektion. Det var nervöst till en början, vad som nu är Kristiansborgsskolan tornade upp sig på andra sidan som en spöklik kuliss.

Tids nog skulle vi unisont förlösas i Grönvit segeryra. Peter Markstedt spräckte målnollan och sedan kom målen i en strid ström. 

Jag kan än idag höra ljudet efter Mattias Elissons sträckta vrist som borrade sig upp i krysset och innebar hans tredje mål för kvällen och VSK:s sjätte. 6–1 slutade matchen och VSK äntrade 1997 års allsvenska med dunder och brak.

Vad som hände sedan är en annan historia. Jag har frusit minnet vid just den här oktoberkvällen. Det var en mycket underbar känsla att fira med andra supportrar och sedan cykla hem för att följa segeryran i det då heliga programmet Fotbollskväll. Jag var lite för ung för att fira mer avancerat än så.

Dagar har blivit år, år har blivit decennier. Den där allsvenska drömmen tycktes blir alltmer avlägsen för varje år. 

Så sent som i våras kändes den fortfarande långt borta. Även om årets VSK kändes spännande under den uppenbart begåvade taktikern Kalle Karlssons ledning.

I en tid präglad av Tiktok, klimatförändringar, gängkriminalitet och Fodorabud har ett Grönvitt lag trängt igenom tidens sprickor. Överträffat alla förväntningar, spelat sig in i våra hjärtan och upp i Allsvenskan.

Det går, som jag inledningsvis var inne på, egentligen inte att skriva något som inte redan är sagt om den här fantastiska upplagan av VSK. Några saker tål dock att upprepas.

En säsong är lång och brokig, ett lag ställs inför en uppsjö av utmaningar. Skiftande väder som ger skilda yttre förutsättningar, bra motståndare, destruktiva sådana som spelar fult och slår ifrån sig. Regntunga planer och besvärliga bortaresor.

VSK har tagit sig an alla dessa utmaningar och klarat dem. Vunnit över toppkonkurrenter som Gais och Utsikten via fantastisk fotboll. 

Kämpat ner ett grisande Skövde på otjänlig plan, vänt och vunnit i bökiga bortamatcher mot Sundsvall och Östersund. Dessutom har laget övervunnit en smärre formsvacka genom att först ta poäng i Växjö, mot Öster, och därefter vinna fem raka matcher.

Klyschan om att bra lag alltid hittar vägar att vinna på må vara sliten. Den passar emellertid in på VSK Fotboll. Det har verkligen präglat laget under hela året. Grönvitt har svarat för en bragdartad säsong och gett alla västeråsare en present av gigantiskt format.

Tittar i backspegeln. Får fram minnesbilden av ett Swedbank Park, som arenan då hette, och tider med 800 på läktarna och motståndare som Frej, Valsta Syrianska och Sylvia. 

Skakar av mig de minnesbilderna och riktar blicken framåt. En helt annan värld träder fram i klara toner. Den Allsvenska världen, vår verklighet från och med nu.