Krönika: ”En historia som förpliktigar och något vi västeråsare ska vara stolta över”

Västerås var en bra stad att växa upp i för 30 år sedan eller så. Stadsdelarna såg rätt lika ut oavsett vart i stan man befann sig. Identiska hus med fotbollsplaner och tennisplaner som centrala delar samt något litet centrum.

Bortöver den stora vägen anades dock något annat. Något mer bistert och rufft. Särskilt från november och några månader framåt. Skorstenarna, ABB-skyltarna, tinnarna och tornen vars konturer skymtades i mörkret låg inhöljda i ett råkallt dis. Det var lätt att hålla sig för garv.

Man behövde något att fly till. Musiken fanns där, filmer betydde en del men framför allt idrotten, i synnerhet bandyn och VSK. Parallellt med min uppväxt hade laget sin främsta era någonsin. Gulden staplades på varandra och spelarna blev stora, stora stjärnor för oss ungar alltmedan vi flöt runt i våra likvärdiga kvarter.

Entrén intill Rocklundas Bandystadion var som en portal, tog en från en värld till en annan. Det var bandykorv, frost i kinderna, gröna och vita färger, sånger från läktaren och bra spel på isen. Spelarna blev profiler som vi tilltalade med förnamn eller smeknamn. Hasse, Pelle, Ola och Lillis.

Fanskort fick vi i skolan. Sedan tog man sig dit. Mötte idel bekanta ansikten från plugget men sneglade upp på de äldre i klacken. Allsvenskan på hösten, Elitserien på våren. Sedan ett slutspel som allt som oftast slutade med final. Under min uppväxts mest distinkta decennium, 90-talet, blev det åtta av tio möjliga finaler. Det gav eko. Åkte man på semester och pratade om sin hemort med andra kom alltid bandyn på tal.

I tidig ålder sågs finalerna via tv med Bosse Hansson och Rolf Käck som mer än lovligt torra kommentatorer. Så småningom begav jag mig till Uppsala för att se dem på plats. De har gett många minnen som kommer leva kvar för evigt.

Tiden har susat på med ett flygplans hastighet. 1900-talet har följts av ett 2000-tal som redan är inne på sitt tredje decennium. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess men minnena är mycket tydliga i mig.

Kan framkalla ramsan: ”29/1 1904 29/1 1904” för mitt inre och slussas via den direkt till Rocklunda Bandystadion. Känner färgerna, frosten i kinderna, sångerna, handskapplåderna och skridskoskärens intensitet. Minnet är dock aningens förrädiskt. Det är alltid blå himmel och en klar vintersol som speglar isen. Så kan det rimligtvis inte alltid ha varit i verkligheten.

Idag har jag själv en son som är i de där formbara uppväxtåren. Den stad han växer upp i är densamma rent geografiskt men med ungefär 30 års mellanrum är det som en helt annan värld. Vet inte om han upplever den lika ruff och bister som jag gjorde en gång.

Bandystadion är ett minne blott. I dess ställe står en ganska själlös cementhall. Bandyn är definitivt inte lika central nu som då, de tiderna lär aldrig komma tillbaka. Den består emellertid. Som en katt med nio liv har både sporten och VSK som klubb hankat sig fram. Trots förändringarnas inte alltid så gynnsamma vindar.

Jag kan sakna vissa delar, känna att tiden gått alldeles för fort. När november kommer och kopplar greppet om en märker jag emellertid att bandyn har samma inverkan på mig fortfarande.

Det är en tråkig hall, som alltför ofta har dåligt med folk och jag önskar att de sjöngs lite mer. VSK spelar dock bra bandy och har fortfarande åtskilliga profiler som jag tagit till mig, trots mina allt avlägsnare ungdomsår.

När det vankas slutspel kommer också publiken i större skala och trycket blir underbart. Semifinalerna mot Edsbyn var lysande exempel på det.

Något annat som tilltalat i vinter: Framför oss som varit med länge, 20, 30 eller 40 år, sitter en lång rad kids. Starkt bidragande med både sång och banderoller med diverse uppmuntrande budskap. Det har varit härligt att se.

Jag vet inte hur det är att växa upp i Västerås numera men jag gläder mig åt att dessa barn och ungdomar visar att bandyn lever idag och fortsatt kommer göra det imorgon.

Nu till skillnad från då har vi dessutom två framgångsrika lag. Damlaget, som seglat upp de sista åren och spelar final mot Villa idag, medan herrarna tar sig an samma kombattant på lördag.

För herrarna innebär det den 37:e finalen totalt. 101 ett år efter att man spelat sin allra första final och exakt 100 år sedan det första guldet. En historia som förpliktigar och är något vi västeråsare ska vara stolta över.