”Det här är värre än andra världskriget för oss”

Hon berättar. Orden kommer fort, ilska blandat med sorg, ovisshet och rädsla.

Ilska över Putins krig, ett krig som gjort att både hon, hennes dotter Arina och mamma Lidiia har tvingats fly Kiev för att ta sig till tryggheten i Sverige.

Hon säger att det inte finns några säkra platser i Ukraina nu.

– Möjligtvis är det lite säkrare i närheten av Ungern, men man kommer inte undan Rysslands soldater och missiler någonstans.

Kvar i Ukraina finns Olenas man.

– Han återvänder till Kiev hela tiden, han är volontär och hjälper till att evakuera både människor och djur. Jag är inte glad över det här, jag oroar mig hela tiden, men han är inte den som stannar på samma plats utan han vill hjälpa till.

Från början trodde de inte på att det var krig.

– Det ukrainska folket kunde inte tro det, det var inte logiskt eftersom även Ryssland lider av ekonomiska problem. Men den här mannen, (Putin, reds anm.) det finns inget rättvist ord att kalla honom. Han bestämde att han kunde göra vad som helst. Så det blev krig. Det är fruktansvärt, vi är skräckslagna och det här är värre än andra världskriget för oss.

Olena säger att det ryska målet är att utrota det ukrainska folket.

– De kallar oss nazister men det är de som är det. Vi har till exempel aldrig tänkt på att invadera andra länder, säger hon med gråten i halsen. Nu ber jag varje dag om fred, om att våldet upphör.

Från början var det meningen att de skulle fly till Tjeckien.

– Men under vägen så övertalade min syster mig att flytta hit, hon var redan i Eskilstuna och hade en vän som ville hjälpa oss. Därför ändrade jag mig.

Men det var inte så lätt.

– Systemet fungerar inte riktigt som han trodde, det är inte så lätt, varje land har en byråkrati och det tar tid. Så vi bodde hos min systers vän en vecka. Sedan skickade migrationsverket oss till Ekebyskolan, men de hade svårt att hitta någonstans för oss att bo eftersom vi har vår hund med oss.

Till slut fick de en lägenhet utanför Virsbo, ute i skogen.

– Jag är storstadsbo och vill gärna komma igång med att jobba och tjäna pengar. Vi kände oss inte bekväma där, även om det var vackert, så vi vände oss till Magnus Uhlin (direktor på Stadsmissionen) som hjälpte oss att komma hit till Västerås.

Mormor Lidiia, som inte pratar engelska alls, är synbart ledsen och tårarna rinner när hon vill bjuda på te.

– Mamma har det jättejobbigt och längtar bara efter att kriget ska ta slut så att hon får återvända hem.

Olenas dotter Arina saknar sina vänner och sin skola och vill fortsätta sina studier för att ta sin examen.

– Det är svårt, jag har fått lämna allt – mina hobbys, mina vänner, mitt liv, min pappa, släktingar och skolan. Nu behöver jag bygga upp allt igen, jag är väldigt ledsen och upprörd.

Olena uttrycker en stor tacksamhet mot Sverige.

– Det svenska folket är väldigt vänliga och hjälpsamma och Magnus på Stadsmissionen är den snällaste person jag mött. Vad hade vi gjort om inte han hade funnits? Han har hjälpt oss med allt från lägenhet till internet och mat. Nu vill jag bara hitta ett jobb så att jag kan försörja oss, säger hon.