Kåseri: Vårens fasor

Jag har som så många andra kulturarbetare (av kostnadsskäl) för vana att jobba växelvis hemma, på ett bibliotek, en hotellobby eller på något en-klare kafé. Detta för att få lite omväxling och inspiration i tillvaron.

Av förklarliga skäl har enbart bostaden varit min arbetsplats sedan våren 2020. För att få någon form av struktur på hemarbetet har jag för vana att efter mina morgonrutiner sätta på mig ytterkläderna, gå ett varv medurs i närområdet, innan jag återvänder hem för att arbeta. Likadant gör jag inför lunchen då jag går moturs. Väl hemma tillreder jag och intar min enkla lunch innan jag tar en rask promenad tillbaka till ”kontoret”. Strax efter klockan 17.00 spatserar jag så hem igen efter välförrättat värv.

Dessa promenader innebär att jag får en rutin i vardagen, vilket alla förståsigpåare säger att man måste ha nu när vardagen inte ser ut som vanligt.

I slutet av april förra året kändes det som att någonting i grannskapet inte var sig riktigt likt. Plötsligt var det inte vårfåglarna som störde min morgonsömn. Nej, nu vaknade jag av hammarslag och ilskna motorsågar.

Ganska så snart lade jag, på mina dagligapromenader, märke till att det var osedvanligt många aktiviteter på gång i trädgårdarna i min närhet. Gamla buskar grävdes upp och nya rabatter anlades. Virkeslass låg på uppfarterna och jag kunde se hur nya altaner och glasade verandor poppade upp både här och där.

Vad är det som händer här? tänkte jag och stannade till vid ett bekant ansikte. En rödsvettig nuna tittade frågande på mig.

– Hej, sa jag. Vad håller du på med så här på tisdagsförmiddagen?

– Jag tänkte passa på att bygga en ny carport, svarade han samtidigt som han torkade svetten ur pannan med en trasselsudd.

– Se där, sa jag, har du semester?

– Nej, jag jobbar hemifrån. Du vet, på grund av pandemin.

– Jaha, jobbar du på Peab eller något annat byggföretag?

Grannen flackade lite med blicken innan han svarade:

– Nej, jag är handläggare på Skatteverket.

Jag nickade förstående och vandrade vidare.

Under våren 2020 insåg jag att flertalet av bybefolkningen jobbade som handläggare eller något liknande på olika myndigheter och företag.

Hela grannskapet blev som förändrat och var och varannan trädgård har numera ett litet växthus, välansade rabatter och nymålade staket. Det var inte utan att jag kände en viss avund när jag granskade min vildvuxna trädgård med den mossbemängdagräsmattan.

– Jag måste ha skygglappar på mig när jag går till brevlådan, påpekade min golftokiga granne Kalle häromdagen med en djup suck. Jag hoppas sannerligen att inte min kära hustru får några tokiga idéer när hon ser alla prunkande och stylade trädgårdar häromkring. Jag har inte tid med landskapsförändringar. Som du vet har jag har fullt upp med attbehålla mitt spelhandicap. Nu när våren är i antågande så är risken stor att galenpannorna sätter igång igen med nya projekt. Pooler, fiskdammar och annat tok.

– Det är sant, svarade jag med en rysning. Men förhoppningsvis så får dom snart sina sprutor. Då blir allt som vanligt igen och deras trädgårdar kommer snabbt att förvandlas till de vildvuxna och charmiga oaser de en gång var.

Kalle tittade på mig med ett förtröstansfullt leende innan han stuvade in golfbagen i bilen och försvann med en rivstart.

Själv gick jag hem och slumrade till i en trädgårdsstol. Säg den frid som varar. En kvart senare vaknade jag till av att en stor grävmaskin rullade in i grannens trädgård.

Aron Olnafors
Trädgårdsmästrare