Jessica Lövstrand Malvezzi. Foto: Privat

Är det 60 mils avstånd som krävs för att man ska bli stolt över sin hembygd?

Gästkrönika. I stället för Vasaparken, Vallbybron och Skrapan har jag Pildammsparken, Öresundsbron och Turning Torso i min närhet. Jag befinner mig 60 mil från Västerås och har aldrig tidigare känt mig så västmanländsk, grönvit och stolt över min dialekt. Beror min nyvunna lokalpatriotism på malmöiternas oproportionella stolthet över sin stad och ”di blåe”? Eller är det lättare att vara lokalpatriot på avstånd?

Publicerad

Min dröm att komma närmare kontinenten har gjort att jag som inbiten Västeråsgurka efter drygt 40 år har flyttat till Malmö – med målet att i förlängningen flytta hela vägen till kontinenten, i mitt fall ”bara” över bron till Danmark.

Nu har jag inte riktigt nått dit, än.

Jag hann visserligen jobba en månad i Köpenhamn innan världen mer eller mindre tvingades stänga ner i mars. Nu sitter jag hem-ifrån och jobbar och kastar trånande blickar från vardagsrumsfönstret – där kan jag, vid mycket klart väder och god vilja, se brofästet på Öresundsbron.

Så här på distans nere i den skånska myllan märker jag att jag numera har bättre koll på vad som händer hemma, eller det som tidigare var hemma, än jag hade när jag bodde på Tessingatan. Jag är helt uppdaterad och intresserad av turerna kring flygplatsen, kommunalråds avgångar och matchresultat. Tid, avstånd och min ålder verkar påverka min positiva bild av Vässan.

För att inte tala om min dialekt – i mitt tycke tillhör varken skånska eller västmanländska någon av våra vackraste dialekter. Men på plats här nere tvekar jag dock inte en sekund att gräva djupt ner i västmanländskan när jag pratar.

Jag talar om för skåningarna att Västerås minsann gränsar till gnällbältet – så här nere pratar jag en stolt västmanländsk ”gnällbältska” med legitimitet att få klaga lite extra – gärna på skånskan där tågstationen Triangeln – uttalas Triangelen och en potatis inte heter potatis – utan pära.

Har någon en negativ bild av Västerås eller har missat en geografilektion är jag där direkt och korrigerar och säljer in – ingen ska snacka skit om min före detta hemstad och alla ska veta att Västerås inte ligger i Dalarna.

I vår och sommar har jag haft mycket glädje av att odla i pallkrage.

Tomater, physalis och morötter har frodas i den skånska solen och växt fint i de längre ljusa dagarna här nere i södern.

Allt vi odlade gick fint, så när som på en grönsak – Västeråsgurkan, den liksom jag verkar ta lite tid på sig innan den har acklimatiserat sig.

Men jäklar vad jag ska se till att vi trivs nästa säsong!

Hoppas vi hörs snart igen, då berättar jag mer om munskydd, spettekaka och skåningar.

Stå ut i mörkret och håll tanken högt, Bästerås!

Powered by Labrador CMS