Komisk start på det nya teateråret

När Hammarteatern äntligen kunde inta sina ordinarie lokaler efter renovering låg byggdammet fortfarande kvar.

– Eftersom vi inte har kunnat repetera på plats har det varit en utmaning. Vi har fått göra alla samtidigt, bygga scenografi, fixa kostym, ta pressbilder och spela in trailer, sådant som vi annars kan göra stegvis, säger regissören Kajsa Wallin på Hammarteatern.

Årets första föreställning av ”En timme i lugn och ro” har premiär den 17 januari och visas vid totalt sex tillfällen.

– Det känns extra härligt eftersom teatern har varit under renovering sedan i mars, så under den tiden har vi fått spela på andra platser. Men nu är det äntligen dags, det blir nästan som en nypremiär för hela huset. Det har blivit så fint med ny fasad och nya lampor, och det är roligt att man satsar på oss.

”En timme i lugn och ro” är en komedi av Florian Zeller, och är lätt att förstå och relatera till, menar Kajsa Wallin.

– Det handlar om en man som är extremt egoistisk, det finns knappt ord för hur lite han bryr sig om andra. Allt han vill är att lyssna på en unik skiva han har hittat och få en timme i lugn och ro. Men livet vill annorlunda och ställer hela tiden till det för honom.

Hur ser ensemblen ut?

– Det är en gedigen ensemble med rutinerade skådespelare, förutom en som är helt ny. Det tycker jag är extra roligt, när vuxna människor vågar kasta sig in i skådespeleriet utan att ha gjort det tidigare.Totalt är vi sex personer: Sandra, Joakim, Erik, Robert, Julia och Anton.

Hur känns det inför premiären?

– Jag önskar att jag kunde säga att det känns helt lugnt, men det gör det verkligen inte. Mycket beror på att vi inte har kunnat vara i teatern. Vi är vana vid att repetera i färdig scenografi, och det har vi inte kunnat göra den här gången. Det är fortfarande inte helt klart, men de allmänna ytorna fungerar nu, och resten får vi lösa efter hand.

Vad kan publiken förvänta sig av föreställningen?

– Mycket igenkänning, tror jag. Känslan av att ständigt bli avbruten, det känner de flesta igen sig i. Småbarnsföräldrar särskilt, även om föreställningen inte handlar om småbarn. Det handlar också om hur vi skjuter upp saker i livet: ”När jag får tid sen, då ska jag göra det där.” Och så händer det aldrig. Men framför allt handlar pjäsen om egoism, och det är väldigt underhållande.