"Empatin är det som gör att vi som samhälle överlever"

I vår kravfulla värld är det många som finner sin tillflykt till böckernas värld. Läsning ger en stunds avbrott från vardagen, ett lustfyllt sätt att uppleva och få insikter som man annars kanske inte skulle ha fått.

Sofia Lundberg är Västeråsförfattaren som gav ut den internationella succén Den röda adressboken, som hittills sålts på 35 språk till flera länder världen över. Boken följdes upp av Ett frågetecken är ett halvt hjärta, likaså den en stor internationell framgång.

Nu i höst publicerades Sofia Lundbergs tredje bok Och eken står där än.

De första böckerna hon läste var sin mammas Kulla Gulla-böcker som hon hittade hos sin morfar.

– Jag tror att om man fortsätter läsa eller inte har att göra med vilka böcker man läser först, hur tagen man blir.

Gymnasiet gick hon på Carlforsska skolan där hon säger att hon hade en jättebra svensklärare som gav henne höga betyg på uppsatserna vilket gav henne lite ”pepp”. Men i övrigt hade hon lite för låga betyg för att kunna komma in på journalisthögskolan.

– Men jag pluggade vidare, skaffade mig en fil-kand och kunde på så sätt söka och komma in på programmet för akademiker.

Efter studierna jobbade hon i många år som journalist och samtidigt som hon jobbade började hon att använda kvällar och nätter till att skriva.

– Jag har faktiskt aldrig tagit ledigt för att skriva, inte en enda dag, säger hon. Om jag tittar tillbaka förstår jag inte hur jag orkade. Men jag hade ett väldigt kreativt jobb, och jag tror att kreativitet föder kreativitet.

I samband med sin skilsmässa började hon skriva mer regelbundet.

– Jag ville även vara mamma när min son var borta. Jag tyckte att det var förfärligt de dagar jag inte hade någon att vara mamma åt, så jag började skriva sagor åt honom på kvällarna.

Så småningom blev sonen för stor för sagor så hon skrev en ungdomsbok som hon försökte få publicerad men som refuserades. Hon fortsatte med en vuxenroman som också blev refuserad .

– Då tänkte jag, att nu ger jag upp försöken att bli utgiven, jag fortsätter skriva för mig själv bara. Och när jag kom till ro med det, då blev jag utgiven.
Men de här försöken har varit bra, genom dem har jag nog hittat min stil, säger hon.

Sofias debut Den röda adressboken gavs ut på ett större förlag 2017. Inspirationen till boken kom från hennes farmors syster Doris som hon säger var hennes bästa kompis.

– Hon tog hand om mig jättemycket, var barnvakt och vi gick på konditoriet Cleo och fikade. Vi var väldigt nära, hon betydde väldigt mycket för mig.

När Doris dog så hittade Sofia en adressbok.

– I boken hade Doris strukit över många av sina kompisars namn och skrivit ”död” efter.
Och jag kommer ihåg att jag liksom bröt ihop lite där i hallen. Det jobbigaste var kanske insikten om hur ensam hon måste ha varit, berättar hon.

Så hon började tänka att hon skulle skriva något med en äldre huvudperson.

– Och så en dag var jag ute och sprang och det slog mig som en blixt, jag ska ju lägga upp handlingen runt den här adressboken. Och jag sprang hem så fort jag kunde. För ibland försvinner ju idéer.

Jag har nog aldrig sprungit så fort och väl hemma så kastade mig över ett papper och började skriva!

Sofia Lundberg vet vad hon vill berätta och säger att allt hon skriver är fiktion och att hon har en väldigt livlig fantasi.

– Men jag gör noggrann research för att mina miljöbeskrivningar och det jag vill utforska ska bli rätt och förstås blir mitt eget liv som en skattkista att ösa ur.

Hennes böcker handlar väldigt mycket om psykologi, djupt under, hur vi blir som människor och hur olika livsöden påverkar oss.

Karaktärerna i böckerna växer fram och sen skriver hon första utkastet i ett svep för att sen börja om.

– Då har jag lärt känna karaktärerna och vet vad jag vill berätta. Alla mina karaktärer är i mitt huvud varje dag, de är som levande egna personer.

Sofia säger att hon aldrig är riktigt nöjd med något hon skriver och att hon alltid funderar på hur hon ska kunna bli lite bättre.

– Men då kan jag tänka att mitt dåliga samvete för att jag inte hälsade på Doris varje dag har lett till att Den röda adressboken läst på 35 språk och i ännu flera länder. Och många läsare berättar för mig att de ställer fler frågor till sina äldre släktingar efter att ha läst boken,

det är så fint så att jag storknar. Det är jag nöjd med.

I den andra boken, Ett frågetecken är ett halvt hjärta, ville hon utforska hur barndomen kan påverka en person upp i vuxen ålder.

– I kulturvärlden är det ganska stort fokus på män och manliga beteenden - om man har en trasig barndom så blir man en värsting. Men det är ju väldigt många, många, jättemånga som har haft det lite tufft som blir ”duktiga flickor” också.

Hon tycker att det behövs kvinnospråk i litteraturen, det varma som hon påpekar naturligtvis också finns hos många manliga författare.

– Empatin är det som gör att vi som samhälle överlever, att vi springer tillbaka och räddar de svaga, lyfter dem och bär dem med oss.

I sina böcker är hon väldigt noga med att det ska vara en varm röst som berättar och hon vill väldigt gärna att det ska gå bra för sina karaktärer. Även om hon lämnar sluten ganska öppna.

Och eken står där än, boken som just blivit utgiven, är en historia om vänskap mellan två kvinnor som haft det tufft.

– Det är en bok som kom till på grund av att jag blev väldigt tagen av alla berättelser från Me too. Det finns ett mönster där som var väldigt likartat, svartsjukan, mörkret och kontrollen, och jag ville utforska effekterna av det. Vad händer med kvinnorna och deras mående och tankar. Hur påverkar det deras liv?

Nu som heltidsförfattare består livet också av annat än att skriva. Hon får svara på mail från sina läsare. Många länder ger ut hennes böcker vilket gör att hon då och då får åka på lite resor och det blir även en del intervjuer.

– Men jag är inte en sån offentlig person. Jag tror att det är ett dilemma för många som skriver. Är man en person som gillar att skriva så tror jag att man ofta är en person som tycker om och gärna sitter ensam hemma och skriver.

Men jag tycker att det är väldigt trevligt att träffa läsare och jag får många läsarbrev varje dag. Det värmer mitt hjärta att det finns så väldigt många varma, goda, fina människor där ute i världen.

Utdrag ur Och Eken står där än

Jag har läst att det är lättare att hantera ett dödsfall än en separation.

Det låter kanske konstigt. Men i separationer finns det alltid ett om

och ett men. Dödsfall är definitiva. Och sällan någons fel. Separationer

är mer som en infekterad varböld som aldrig läker. Den fylls sakta

p. och exploderar d. och d. i trögflytande ångest.

Hade det varit lättare om någon av oss hade dött ?

Någon av oss. Hur kan jag ens tänka så? Det är så egoistiskt. Adrian

får aldrig dö. Inte Alex heller. Om det är någon som borde dö så

är det jag. Det var jag som krossade den, familjen. Det var jag som

förstörde Adrians barndom och gjorde honom till ett av alla de rotlösa

barn som tvingas byta hem varje vecka.