”Pugh hade ett helt eget uttryck och en galen lekfullhet med både ord och toner”

Jag såg bara Pugh Rogefeldt live vid ett tillfälle. På officersmässen i Västerås. Året var 2019. Sent i augusti. Skolorna hade just börjat och det mörknade under spelningen, betydligt tidigare än veckan innan. Vinden påminde om den årstid som ofrånkomligen väntade runt hörnet.

Snart regn och kyla, snart slut på de sköna kvällarna. Inga fler konserter utomhus på ett år. Tankarna rullade som de alltid gör den tiden på året. Pugh såg rätt sliten ut och slirade på något ord under mellansnacken liksom i någon låt. Konserten var dock jäkligt bra. Hans röst bar när han tog sig igenom stora delar av sin låtskatt och trollband oss i publiken.

Pugh. Ikonen och stilbildaren. Egensinnig i allt han företog sig. Sprungen ur Västerås betong. Många storheter har berättat vad han betytt för dem. Lundell, Gessle och Thåström för att nämna några.

Det tog tid för en annan att förstå Pughs verkliga storhet. Under uppväxten dök han upp då och då, exempelvis när morsan höjde volymen på radion där han hade någon Svensktoppshit. Inte riktigt min kopp av te tyckte jag då. I en tid då Killinggänget, Kent och britpop sköljde över oss tonåringar hamnade en gubbe som Pugh minst sagt i periferin. Grymlings liksom, gubbigare än så kunde det inte vara.

Vissa låtar kunde jag dock inte undgå. Små lätta moln var en tidlös sak. Och tack vare att artister som Lundell och Thåström, som alltid betytt mycket, hyllade honom väcktes en nyfikenhet.

På den tiden då man fortfarande köpte fysiska skivor per regelbunden basis skaffade jag en platta där han spelat in några av sina största hits på nytt. Opluggat Pugh hette skivan. Den hade något. Inte minst föll ”Jag är en liten gosse” mig på läppen. I den här versionen i duett med Laleh. Bra och originellt. Långt ifrån 90-talets svensktoppslistor och Grymlings bandanaklädda gubbrock.

Sedan dess har jag lyssnat in mig på katalogen. Den är ojämn. På 80-talet kändes det som om han kört vilse. Den inledande sviten av skivor, från 1969 och ett gäng år framåt, håller däremot. Håller är ett för klent ord förresten, det Pugh gjorde då tog svensk musik i en helt ny riktning.

Några av albumen är givna på topplistor över de främsta plattorna någonsin och en och annan låt tillhör de bästa som skrivits på svenska. ”Här kommer natten”, inte minst.

Pugh hade ett helt eget uttryck och en galen lekfullhet med både ord och toner. De egenskaperna gjorde honom stor som artist och låtskrivare. De första årens skivor bildar ett fundament som all efterkommande svensk pop och rock vilar på.

Jag kan lyssna på skivorna med behållning idag men önskar att jag var med då de släpptes.

Det hade varit riktigt häftigt att vara tonårsgrabb 1969, när debutalbumet ”Ja dä ä dä” släpptes. Vilken revolutionerande upplevelse det måste ha varit, att sitta på sitt pojkrum med albumets konvolut uppslaget medan tonerna trängde fram. Jag är avundsjuk på er som var med då.

När jag lämnade den tidigare nämnda konserten bar jag på blandade känslor. Jag hade som sagt den där vemodiga känslan av att hösten snart skulle koppla sitt grepp. Samtidigt var jag dock så där uppfylld som man bara kan vara efter en riktigt bra konsert. Det kändes klart lättare att ta sig an höstens utmaningar efter den upplevelsen.

Jag är tacksam över att jag fick chansen att se honom. Jag är också att tacksam över att jag då inte kunde se in i framtiden. Några månader senare var nämligen hela världen lamslagen av en pandemi och något år efter drabbades Pugh Rogefeldt själv av den sjukdom som tog hans liv.

Pugh Rogefeldt, Västerås store son. Hans gärning har trängt fram som ett ljus genom sprickorna i stans betong. Vi borde åtminstone ge någon av gatorna hans namn Tack för allt – vila i frid.