Lundell och krönikör Nilsson. Foto: Pressbild och privat

”Det Ulf Lundell skapat genom decennierna gör honom på något vis odödlig”

Västeråsaren Henric Nilsson är ett inbitet Ulf Lundell-fan sedan många år. Här skriver han om den svenska rockikonen inför dennes spelning i Västerås i morgon.

Publicerad

Det har varit succéer, fiaskon och skandaler. Oändligt många mil på vägarna och en massa timmar på landets scener.

Ulf Lundell skivdebuterade med Vargmåne hösten 1975 och släppte sin första roman, Jack, våren efter. Bara något år efter att den gamle kungen, Gustaf VI Adolf, gått bort och blott några månader innan Gunnar Sträng lämnade sin plats som finansminister. Det ger ett ganska tungt historiskt perspektiv över hur länge han varit verksam.

Jag ser honom lite som en litterär eller musikalisk motsvarighet till Zlatan Ibrahimovic. Istället för bollen har han haft skrivmaskinen eller gitarren som ett långfinger mot omvärlden. Båda har blivit lysande representanter för sina generationer.

Ulf för dem som växte upp när folkhemmet glimrande som mest. Vars tillvaro ackompanjerades av Stones och The Beatles.

Zlatan för dem uppväxta i spillrorna av samma gamla folkhem. 25 år senare.
Bägge blev företrädare för en yngre och ny generations smärre revolt mot sina äldre föregångare.

Båda väcker starka, polariserade känslor. Antingen hyllar man dem för allt de skapat i sitt yrke och går till försvar även för tvivelaktiga aktioner på det mer personliga planet. Eller så har de blivit varsitt rött skynke, omöjliga att ta till sig.

Vad gäller Ulf Lundell så har, utöver en stundom trubbig personlighet, mängden av skapande skymt sikten för kvalitén. Somliga romaner hade mått bra om de varit åtminstone 100 sidor kortare och en del skivor hade blivit mer genuina som enkelplattor än som dubbla sådana.

Karvar man ned dessa, mastiga, massor får man dock fram en hel del guldkorn, både litterärt och musikaliskt. Låtskatten är svårslagen och en och annan mer än läsvärd roman väntar på en i bibliotekets bokhylla. I Lundell har vi en stor Stockholmsskildrare, naturromantiker och skarp iakttagare av sin samtid.

Musikaliskt har han ibland stått i väl mycket skuld till idoler som Springsteen och Dylan men texterna är, när han själv vill, i särklass.

Ulf Lundell debuterade som sagt 1975 och 47 år har passerat sedan dess. Den nu ärrade rockern har inte alltid varit central i sin tid, snarare har han ofta varit på kant med den. Emellertid har han alltid funnits där någonstans, konstant under snart ett halvt sekel. Som singer song-writer, författare och tids nog även som bildkonstnär. Hur bra han är i den senare genren låter jag vara osagt men skaparkraften är onekligen imponerande.

Det har varit succéer, fiaskon och skandaler. Oändligt många mil på vägarna och en massa timmar på landets scener. Ulf Lundells stomme av publik tillhör egentligen mina föräldrars generation men jag tilltalades tidigt av honom. Något med hans frihetslängtan och den väldiga direktheten i språket lockade. Det kändes som om jag var med där på cykel, med Jack, Bart och de andra när Gotland utforskades i debutromanen. Jag har känt, sett och hört en massa ur naturen via hans sångtexter. Ulf Lundells språk slungar en direkt till händelsernas centrum.

Det Ulf Lundell skapat genom decennierna gör honom på något vis odödlig men i en fysisk mening kan han inte hålla på hur länge som helst. Jag har sett honom två gånger i sommar redan. Det har varit väldigt bra konserter, fyllda av hits och ackompanjerade av ett band med stor musikalitet och spelglädje.

Den Ulf Lundell som frontat bandet har varit ärrad grånad och rört sig med lätt böjd rygg. Glöden i hans ögon har dock brunnit lika het som 1975. Det har varit väldigt häftigt att beskåda.

Imorgon, fredag, får jag se honom ännu en gång. I min hemstad Västerås. Vem vet, kanske blir det allra sista gången. Han fyller ju trots allt 73 i november. Vemodigt men i lika hög grad vackert. Att få avsluta med att se honom på topp – i min egen stad.

Powered by Labrador CMS