Lukas: ”Jag önskar att fler barn inte behöver känna sig tröga och dumma”
Det kom ett mail till Västerås Tidning. Det var Therese Engstrand som ville att vi skulle skriva om dyslexi och vad som kan hända när funktionsnedsättningen inte upptäcks i tid. Västerås Tidning tog en pratstund med Therese och hennes son Lukas Bertilsson Engstrand – och fick höra deras känslofyllda berättelse.
Lukas, nu 19 år, har kämpat hela skoltiden.
– När jag skriver det jag ser framför mig så ser jag inte stavfel, jag hoppar över ord, skriver om ord. Och kan även skriva en stor bokstav mitt i ett mening. Att läsa och skriva är väldigt jobbigt för mig.
Trots tydliga signaler om att något inte stämde har Lukas gått igenom skolan utan någon speciell hjälp för sin dyslexi.
– Då Lucas gick i årskurs två på gymnasiet fick jag veta genom Lukas att skolan misstänkte dyslexi. Jag ifrågasatte det och bad dem göra en utredning men eftersom han hade godkänt i de flesta ämnena så sa de att det nog inte var någon fara, berättar Therese.
Lukas gick ut gymnasiet med väldigt blandade betyg, bland annat ett F i svenska, det här trots att han alltid haft en väldigt hög närvaro i skolan och ingen någonsin kontaktade Therese om att han hade några problem.
– Egentligen var det så tydligt, det var inte bara något enstaka fel utan många. Jag förstår inte varför ingen i skolan reagerat.
Redan som liten hade Lukas problem med att läsa och skriva. Men hans lärare sa att han bara inte hade hittat ”skrivflowet”. För att hjälpa honom fick han en dator som hjälpmedel som han fick använda upp till femteklass.
Höjde sina betyg
Therese säger att skolan inte signalerade något och att hon inte märkte något speciellt.
– Men i 8-9 klass blev betygen drabbade.
Eftersom Lukas alltid var i skolan och Therese upplevde att han trivdes så började hon fundera på vad det skulle kunna vara.
– Mycket jobbigt hände i livet just då så jag kom fram till att han inte riktigt orkade, att han var okoncentrerad.
För att hjälpa honom fick han hemuppgifter och då först märkte Therese att han fortfarande hade riktigt svårt att skriva och att ta till sig det som stod. Men med hjälp av henne lyckades höja sina betyg och kom in på den gymnasieutbildning han ville.
Lukas berättar att i årskurs ett på gymnasiet frågade hans mentor en dag om det var något fel på honom.
– Hon undrade nog om jag hade någon diagnos.
– Så får det ju absolut inte gå till, säger Therese.
När frågan om Lukas hade dyslexi senare kom upp kontaktade Therese skolan igen och sa att hon hört att de misstänkte dyslexi och undrade hur de skulle gå vidare med det?
– De sa återigen att det inte var någon fara. Jag ville ändå att de skulle påbörja en utredning, men inget hände.
Fick problem socialt
För Lukas har skolan varit en kamp som har påverkat hela hans liv.
– Jag var alltid i skolan, satt med böckerna och dokumenten öppna, ändå kändes det som om de trodde att jag inte var intresserad fast jag alltid försökte. Jag gick bara till skolan för att där träffade jag folk, annars så satt jag mest hemma, det sociala blev också ett problem.
Lukas har alltid haft stöd och hjälp av Therese, hur det skulle ha gått annars vet hon inte.
– Vore jag lärare själv så skulle jag vilja att alla mina elever lyckades. Har de en misstanke så ska de påbörja en utredning, man har rätt till hjälp.
– Jag önskar att fler barn kan få hjälp och inte behöva känna sig dumma och tröga. Kanske lärarna tar tag i problemen mycket tidigare istället för att se ett barn eller ungdom som de tror inte vill samarbeta, säger Therese.
Nu måste Lukas läsa upp sina betyg på Komvux och hoppas då att han ska få den hjälp han behöver.
– Det måste jag få för att kunna klara det, säger han.
