Den glada lastbilschaffisen som vägrar gå i pension

Västerås Tidning får följa med Gustaf Linder en sväng under en arbetsdag. På väg till dagens skift spatserar Gustaf rakryggad med ett stolt flin på läpparna och en gigantisk kylväska med dagens matsäck i högsta hugg.

Om du sammanfattar vad ditt arbete går ut på, vad säger du då?

– Jag är är lastbilschaufför på ICA. Men oj, oj, oj, det är en himla massa arbete, så kan man ju säga. Det kommer alltså in jättemycket lastbilar med enorma volymer varje kväll, och sen ska allt det ut i butiker. Mina grejer måste då alltså ut, annars blir det fullständigt kaos. Så här är det, ser du, att få mat. Det är inte lätt, säger Gustaf till Västerås Tidning efter att han suttit sig ner inne i ett fikarum på ICA Hacksta.

För Gustaf innebär arbetet som lastbilschaufför mycket mer än att bara köra. Han är inte en främling till fysisk aktivitet. Dagens sväng brukar generera 16 000 steg.

– Och det blir inte vilka steg som helst heller! Man får ta i och jobba. Det är ju så skönt, man slipper promenader!

Att Gustaf har en positiv inställning till sitt jobb råder det ingen tvivel om.

Många väljer att pensionera sig vid 65-årsåldern och längtar efter det. Men inte Gustaf Linder.

Hur kommer det här sig?

– Det är bara det att jag älskar att jobba. Jag tycker det är så kul att träffa de här människorna man känner som som man kan tjata med och så.

Gustaf arbetade på ICA mellan 78–89 och efter 30 år som lastbilsförsäljare är han nu tillbaka på samma plats.

– Det känns som något lite nytt och kul. Jag älskar också att få köra! Att köra är en väldig koordination- det är som att spela ett instrument. Eller som att dansa. Sen tycker jag det är kul att få rangera, backa och hålla på att böka och allt det där. Se till att få allting att fungera. Det här att ha hand om ett sådant stort ekipage, det är roligt.

För Gustaf Linder är inte heller den gråa hösten och vintern någonting att sura över.

– Åh, snart blir det lite höst och rusk, och halt och sådär. Det kan också vara en spännande utmaning.

– Jag skulle ju inte kunna sitta stilla i alla fall, fortsätter Gustaf som blivit påmind om att tänka på ett liv som pensionär.

– Om man inte har någon sån där vansinnig hobby som man älskar, som att spela golf eller så, för då kan jag tänka mig att jag skulle gå i pension. Men det har inte jag, förstår du. Jag brukar säga till folk så här: “Det här är min hobby!”.

Kollegan som just hann komma in i fikarummet och hörde kommentaren brister ut i skratt. Det råder en speciell jargong på arbetsplatsen. Internskämt efter internskämt kläcks ut medans folk kommer och går titt som tätt. Nej, det är inte självklart för Gustafs arbetskamrater att jobba vidare efter 65.

– Jag kommer ihåg när Gustaf ringde efter 30 år och ville börja jobba här igen, berättar chefen som även han kommit till arbetsplatsen. “Va? Vill du verkligen hålla på med det här, du som är så gammal?” hade chefen svarat. “Ja, men jag gillar ju er!”, sa Gustaf tillbaka.

Gustaf lämnar kollegorna för den här gången och klättrar upp i lastbilen. Nu bär det av till ICA Viksäng för att leverera varor. Pratstunden fortsätter på vägen dit.

Men, om vi nu vrider tillbaka tiden lite. Hur började den här “hobbyn”? Kommer du från en arbetarbakgrund?

– Ja, vi var bönder! Du vet jag har ju kört traktor sedan jag var fem. Och personbil sedan jag var åtta. När jag var fem släppte farsan iväg mig över ett gärde. Sedan klättrade han upp i traktorn och hämtade mig för jag nådde ju inte ner till pedalerna. Det var ju fullständigt livsfarligt på alla vis. Jag gick ut nian och då sa farsan att: “Nu är det bara jobba”. Jag ville ju inte läsa en minut mer än nödvändigt. Så fort jag sätter mig i en skolbänk så börjar jag titta på något annat.
Efter att Gustaf fyllt 15 år började han sedan på en bilskrot och så fort han nådde myndig ålder var det lastbilsåkandet som gällde.

På ICA hamnade han efter att lastbilen han hade på tidigare arbetsplats brann upp.

– Eftersom jag inte kan sitta still i mer än fem minuter åkte jag då direkt in på ICA och skaffade nytt jobb.

Det finns något med just ICA som Gustaf gillar, något han inte riktigt kan sätta fingret på.

– Det är en slags ICA-anda. På julveckan kör man ju alltid med tomteluva. Allt sånt där tycker jag är kul.

Hur länge tror du att du fortsätter jobba?

– Jag siktar i alla fall på fem år till. Om det funkar såhär och om jag mår som jag gör nu, då kan jag absolut köra på. Det här med 65 är inte heligt i den här branschen.