Kåseri: Mattips i pandemin

Jag måste väl också tillstå att mina matlagningskunskaper inte heller var (observera var) någonting att skryta med.

Jag vill minnas att mina sista försök vid spisen före mars 2020 var när jag lyckats med att bränna vid såväl kotletter, fiskfiléer, kålpudding som ett antal såser under hemkunskapslektionerna någon gång på 1960-talet.

Enligt vad min hemkunskapslärarinna meddelat rektorn var det för dyrt att ha mig med på lektionerna, varför jag efter bara en månad blev befriad från hemkunskapen. Efter visst förhandlande gick jag med på detta mot att jag utlovades ett högt betyg i hemkunskap samt fria restaurangkuponger (s. k. Rikskuponger) en dag i veckan. Det var då mitt intresse för restaurangmat väcktes.

Det här var annat än skolans motbjudande lapskojs och stabbiga levergryta. För att inte tala om den kokta potatisen vi tvingades utstå. Som bollar med gummiskal och en lös vattnig kärna. Jag vill påstå att inte ens jag med mina bristande kökskunskaper skulle kunna åstadkomma något liknande.

Nåväl, tisdagen den 10 mars åt jag min senaste utelunch på Ångan. Buffé med raggmunk, knaperstekt fläsk och massor av lingonsylt. Som vanligt åt jag alldeles för mycket. Buffémat har tyvärr en tendens att sätta sig runt midjan.

Onsdagen den 11 mars upphörde jag med att gå på restaurang. Ett beslut som till att börja med ledde till en tämligen andefattig kost. Gröt och fil.

Efter två veckor hade jag, till all lycka, gått ner tre kilo men anade en början till skörbjugg. Några yngre vänliga grannar som hjälpte mig att handla havregryn och mejeriprodukter blev efter ett tag lite frågande.
– Är det allt? frågade de. Ska du inte ha någon riktig mat?
– Som vadå? svarade jag lite skamset. Jag är inte så bra på att laga mat. Men jag kanske skulle prova på att koka några ägg.

Då berättade grannfrun med ett leende att det fanns mängder av tv-program där de visade hur man skulle laga till olika rätter. Både på morgon-tv och i olika magasinprogram. Plötsligt öppnade sig en ny värld för mig.

Samma kväll bänkade jag mig framför Go´kväll och träffade på en förtjusande samisk kock som sannerligen ingav förtroende. Hennes nätta rondör indikerade att hon kunde laga god mat. När hon så berättade att skolans fiskbullar för henne var rena skräckupplevelsen och medförde att hon ville bli kock och laga god mat, ja då vann Susanne Jonsson min fulla uppskattning.

Redan påföljande dag var, till min grannes förtjusning, min inköpslista bra mycket längre än tidigare. Nu skulle jag bli stjärnkock. Kanske hade jag en anings tur för den första rätten var inte alltför avancerad.

Köttfärsgryta med hackade grönsaker som serverades med en klick yoghurt. Det var riktigt gott.
Efter några månader med Susanne så kände jag mig ganska ”varm” i kockkläderna och bestämde mig för att testa några andra tv-kockar. Nästa besök blev TV4 och programmet Nyhetsmorgon. Oftast med unga och vältränade kockar från Stockholms innekrogar. Plötsligt blev mina inköpslistor längre och längre. I stort sett varenda rätt skulle innehålla chili och helst skulle man ha tillgång till en mängd krukor med färska örter som exempelvis koriander, basilika och mynta. Ingredienser jag aldrig tidigare hört talas om (förmodligen inte den lokala ICA-handlaren heller) stod på min inköpslista och kunde inte alltid levereras. Vad är mirin, lily bulbs och exempelvis dashimoto?

Mitt kassakonto sjönk till en oroväckande låg nivå och likaså mitt självförtroende, som kock. Det blev nämligen inte alltid så gott som de utlovade. Kanske beroende på att jag allt som oftast tvingades att utesluta en del ingredienser.

I förra veckan skulle tv-kockarna från en trestjärnig restaurang lära mig att laga riktigt lyxig mat. Men, men, här skulle man bland annat ha en hundra (!) dagar gammal fläskbuljong (det har väl alla hemma), infunderad mejeribas, matsutake och kombu! Kanske inte så lätt att hitta men en burk schrenkiikaviar skulle väl inte vara så svår att få hem.

Inget som min lokala butik hade på hyllorna, men jag hittade slutligen schrenkiikaviar på nätet: 2 700 kronor för 125 gram kaviar! Du får en tub Kalles för cirka 20 kronor.

Numera har jag återgått till min favoritkock Susanne Jonsson. Mycket godare, roligare och inte minst anpassat till min skrala ekonomi. Förresten så litar jag inte på kockar med ett BMI under 25.

Aron Olnafors, Novisen vid spisen