Helena har genomfört klassikern – åtta gånger
Helena Andersson bestämde sig för att hon innan hon fyllde 59 skulle klara av att göra En Svensk Klassiker. Men det blev betydligt tidigare och nu som 55-åring har hon förutom både tjej- kort- och halvklassikern gjort den ursprungliga En Svensk Klassiker åtta gånger. – Jag har träningskompisar som är runt åttio år och åker både Vasaloppet och Vätternrundan så teoretiskt sett skulle jag kunna hålla på 25 år till, men min målbild är nu att göra tio hela klassiker i rad och därefter ta ett år i taget.
Att ta sig an en Svensk klassiker innebär att man under ett år genomför fyra olika sporter där man i skidåkningen väljer mellan Vasaloppet, 90 kilometer, Öppet spår 90 kilometer, Nattvasan 90 kilometer, eller Engelbrektsloppet, 60 kilometer. Man ska cykla Vätternrundan, 315 kilometer. Simma Vansbrosimningen eller Öppen älv, 2 kilometer och springa TCS Lidingöloppet, 30 kilometer.
Det hela började då en kompis ville ha någon att träna med inför en Tjejklassiker.
– Jag tränade lite på Friskis då och tänkte att det kunde jag väl göra. Några till kompisar var med av och an men jag fortsatte varje år. Det är ju förstås många som har gjort fler än mig, men nu har jag hållit på i drygt 15 år i alla fall, säger Helena.
Nu har hon slutfört tre Tjejklassiker, fem Halvklassiker och åtta Svenska Klassiker.
– Man ska inte stirra sig blind på distanserna och förkasta de kortare loppen. Till exempel så springer man under Tjejklassikern den tuffa milen på Lidingöloppet och man simmar bara motströms, inte alls medströms, under Vansbrosimningen.
Hon säger att hon inte är någon elitidrottare.
– Jag tycker att det är kul att röra mig. Just klassikern är bra för att risken för skador är mindre när man växlar mellan olika idrotter. Jag har ju lärt mig genom åren och har hållit mig frisk och så har jag gått många kurser för att utveckla min teknik.
Helena säger också att hon har svårt för att pressa sig.
– Jag är rädd för att gå in i väggen, jag tömmer aldrig riktigt ut mig och tänker ofta ”kanske skulle jag ha kunna gjort det lite fortare”.
Men pannben det har jag, jag har inte brutit ett enda lopp, jag blir inte stressad och skulle aldrig bryta för att tiden till exempel blir för lång, Tar det tre timmar extra, ja, då gör det väl det.
För att mäkta med de långa distanserna krävs en hel del träning året runt och Helena berättar att hon i stort sett aldrig har svårt med motivationen.
– Min träning blir av när jag anmält mig till ett lopp, när jag bestämt med en eller flera kompisar att vi ska träna och när jag bokat in mig på ett pass. Och som min träningskompis Eva Söderberg sa för många år sedan – visst kan det kännas motigt innan, men man ångrar sig aldrig efter ett träningspass.
Det sociala är en viktig bit av träningen för Helena.
– När det till exempel gäller cykling så är ju fika på cykelturen ett måste när man cyklar tillsammans i grupp, helst till olika destinationer som till Torshälla, Köping, Enköping och norra Västmanland.
Hon har även åkt till Mallorca flera gånger med cykelkompisar för att träna inför Vättern.
– Med skidkompisar blir det dagsturer eller över veckoslut i fjällen eller närområdet och med mina löparkompisar blir det motionslopp och träningsrundor tillsammans.
För utmaningen och för att tagga till lite mer och utmana sig själv så deltar hon även i andra lopp som Engelbrektsloppet, Vårruset, Blodomloppet och någon halvmara.
– Jag tycker att det är så roligt, det är jättefina tillställningar, bra arrangörer och roliga evenemang. Jag är ganska målfokuserad, har jag anmält mig till en grej så gör jag det. Visst, ibland efter ett lopp då det har varit väldigt tungt så tänker jag att det här behöver man inte göra igen. Men när det gått några dagar så kommet suget tillbaka, skrattar hon.
Hon jämför inte sina tider med någon annan.
– Jag väntar på det ultimata loppet när allt stämmer, jag jämför mig inte med någon annan, men med mig själv. Ibland är det till exempel dåligt före eller dåligt väder så tiderna går ju inte att jämföra från lopp till lopp.
Träningen styr mycket av Helenas liv, men hon säger att det är roligt och att hon mår bra av att hålla igång.
– Klart att det tar tid, men jag tittar inte så mycket på tv, jag tränar istället, så jag tycker inte att jag försakar familjen, barnen börjar ju bli stora och mannen är ofta med, till exempel åker vi skidor, springer och cyklar tillsammans.
Hon säger att hon vet vad som krävs.
– Jag är inte beroende av att någon annan måste hänga med, jag vet hur många mil jag till exempel behöver cykla innan för att klara en viss tid. Och vill jag cykla fortare så måste det till en hel del mer.
Nu är det alltså dags för Helenas nionde Svenska Klassiker.
– Jag kan väl inte hålla på hur många år som helst, målet är ju att klara tio i rad, men jag tycker att det är så väldigt roligt så jag får se vad som händer!
