Västeråsjournalisten i ny bok om tiden med Noice-sångaren

Hasse Carlsson gick från tonårsidol till heroinist.

När rampljuset slocknade förvandlades drömmen snabbt till en mardröm.

I år är det 17 år sedan den tidigare Noice-sångaren avled i sviterna av många års tungt narkotikamissbruk av den kroniska leversjukdomen hepatit C.

Det är också nästan lika länge sedan Pernilla Gillbacks arbete tog sin början med det som nu har mynnat ut i boken ”Tonårsdrömmar – Noice, Hasse & jag”.

– Jag gjorde djupintervjuer med Hasses föräldrar och bror kort efter hans död som jag sparade och som nu ligger till grund för boken.

Nästa år har det gått 40 år sedan Noice slog igenom med dunder och brak efter sitt framträdande i Måndagsbörsen med ”En kväll i tunnelbanan”.

Pernilla Gillback var – liksom en hel generation svenskar – såld.

– Det var verkligen ett sånt där klassiskt ”över-en-natt”-genombrott. Noice satte ord på det som man inte visste att man letade efter när man var tonåring. Och att de sjöng på svenska och om att åka tunnelbana, som jag själv gjorde, bidrog till att det kom så nära, säger Pernilla och fortsätter:

– Många brukar säga att det finns en tid före Noice och en efter. Så är det verkligen.

Några år efter att Hasse Carlsson hoppat av Noice, och haft en mer eller mindre misslyckad solokarriär, träffades han och Pernilla genom gemensamma bekanta i Umeå.

– Jag la in en stöt, säger hon med ett leende.

De flyttade hemifrån tillsammans till en egen lägenhet och förlovade sig. Förhållandet höll i tre år.

Sista gången hon träffade Hasse tror hon var runt 1994-95, omkring sju år före hans död.

– När han dog drabbades jag av så stark sorg som jag egentligen inte förstod eftersom det hade gått så många år. Men det var som att en del av tonåren med ens försvann.

Vad har jobbet med boken väckt för känslor hos dig?

– Att skriva den har blivit en slags bearbetning av det som hänt. Jag har fått lov att luska i allt som varit och knyta ihop trådar. Det har varit en ganska skön känsla, det har gett mig en lite klarare bild av allt som hände.

Men det har också gjort henne arg.

– Med åldern blir man lite mer förbannad. Jag har blivit argare och argare på hur det kunde gå så illa. Vart var de vuxna, vilket ansvar tog musikindustrin för de här unga killarna som var mellan 15 och 17 år när de slog igenom? Det känns så jäkla orättvist att det skulle gå så här snett. Hasse var ju en helt vanlig glad, och lite blyg, kille.

Hon menar att boken på ett sätt blir som en sorts upprättelse.

Vad hoppas du att boken kan ha för effekt?

– Min önskan är att företrädare för musikindustrin åtminstone kan kliva fram och reflektera över vad som händer när man släpper in så unga personer i den här världen, ”vad hade vi kunnat göra annorlunda?”.

Lyssnar du på Noice än idag?

– Jag lyssnar jättemycket, det har jag gjort hela tiden. Jag kan känna att jag får tillbaka den där ungdomsrevoltskänslan från när jag var 15 år igen. Och jag kan fortfarande bli kär i Hasse.