Krönika: "Yttre fiende gör sig icke besvär"
Vi kanske inte slogs, men det är klart att jag och min käre bror var osams och kivades som barn. Men direkt när pappa stack in huvudet i pojkrummet och undrade vad som stod på blev vi sams direkt. Såklart ingenting jag reflekterade på då, men nu noterar jag ofta vilken effekt ”en yttre fiende” har som retoriskt instrument. Se bara hur en konstig man med konstig frilla i det stora landet i väster kör den grejen gång på gång. För det händer saker i oss människor när denna fiende dyker upp. Som när en Facebook-grupp röstar fram Västerås till Sveriges näst fulaste stad. Oj, oj, oj – då sluter vi upp och ger tillbaka med enad front.
Ärligt talat: Vi har inte Sveriges vackraste centrum. Kanske inte heller Sveriges näst fulaste? Men sammantaget inte så vackert. Åtminstone inte idag år 2018 och självklart inte för föreningar som gillar stora stenhus från förra sekelskiftet, typ Strandvägen i Stockholm. Det är väl inget att argumentera emot? Men det gör vi, även om vi annars själva gnäller om vårt centrum i tid och otid.
”För med vilken rätt kan de tycka så om vår stad?” En fråga som jag också ställer mig. Men att börja fota små fönsternischer och utvalda takfötter känns ungefär som att ta fram en slangbella när lede fi har automatgevär. Tänker att det är bättre att hissa upp en stor vit flagga och säga:
”Okej, vi ger oss, allt här är inte vackert för er som ser det utifrån. Men vi bryr oss inte om era yttre betingelser. Vi bryr oss om kärlek och vår kärlek till vår stad kommer inifrån. Den grundar sig inte i om Stadshuset, Sigma och Igor är i fyrkantig 60-talsdesign eller ens om Stadshotellet är 11 eller 111 år gammalt. Kärleken till vårt Västerås sitter inte i byggnadernas själar, utan i våra egna”.
Jag har aldrig varit i Ängelholm, Kalix eller Tidaholm (tror jag). Hur ska jag då ens kunna tycka att någon av dem är Sveriges fulaste stad. Och varför ska jag? Det enda jag kan rösta på är vilken stad jag gillar bäst och där borde väl hela Sveriges befolkning förhoppningsvis svara att det är den stad man bor i. Allt annat vore väl, förlåt, korkat?
För det handlar väl om precis allt annat än om de 100 år gamla byggnader som är de där arkitektuppörarnas ideal? Det handlar om var jag har vänner och familj, var jag är uppväxt, var jag har ett jobb, var jag upplevde min första förälskelse, var jag har trevliga grannar och var jag kan utöva en vettig fritidssysselsättning? Sedan kan jag i och för sig heller inte förstå hur en sådan ”tävling” kan få ett sådant genomslag i media, men det är en annan sak.
När jag skriver detta sitter jag för övrigt på tåget till Norrköping, en gammal industristad som i mina ögon blivit fantastiskt vacker. Men det är ju inte därför jag åker dit – jag åker dit för att träffa och umgås med en god vän och hans familj och för att titta på fotbollsallsvenskans sista omgång. På tv dessutom!
Vad har då allt detta allmänna tyckande i en tidning som Business att göra? Jo, för att vi bör fundera likadant när vi själva eller vårt företag, i våra egna ögon, får oförtjänt kritik: Gå inte i omedelbar klinch på ”motståndarens” villkor. Fundera på vem som kritiserar. Varför hen kritiserar och vad hen vill vinna på att kritisera. Självklart också; ligger det något i kritiken? Ducka aldrig för det men svara inte i direkt affektion. Ligger det inget i kritiken så fundera på varför hen kan ha så fel. Är det ditt sätt att kommunicera på som är problemet? Och passa, likt alla stora ledare, gärna på att utnyttja detta till att samtala med dina medarbetare. Du får säkert en bra feedback där. Men framför allt: Ni engageras och enas. En yttre fiende bidrar ju ändå till det!
Oavsett: Var stolt för vem du eller ditt företag är, och försök aldrig skapa en annan bild av dig/er bara för att det ska passa andra.
Lev väl, god business och gott nytt år.
