Från båge till bil. I dag jobbar Filip Backlund som företagssäljare på Bilia i Västerås, för övrigt en av hans tidigare partner under karriären. Foto: Jonas Bergkvist

Filip Backlunds jakt på sponsorer tog fart tidigt

Idrott och sponsring har gått hand i hand genom hela karriären för tidigare roadracingstjärnan och västeråsaren Filip Backlund. På ett högst personligt plan. Redan som tidig tonåring gick han runt och knackade dörr för att få in pengar till sin satsning och ett par år senare hade han knutit till sig omkring 100 företag på resan mot det stora målet: en världsmästartitel. – Det gäller att ha tydliga mål med vart man vill, då är ingenting omöjligt, säger Backlund, idag företagssäljare på Bilia i Västerås.

Publicerad

Efter 3-4 timmar ringde jag min pappa och grät i telefon: ”Det här går inget bra”. När han frågade hur det hade gått svarade jag att jag bara hade fått ihop omkring 20 000 kronor

Att vara en individuell idrottsutövare på internationell nivå i en ekonomiskt krävande sport har inte bara handlat om att jaga hundradelar på banan.

Det har även i hög grad handlat om att jaga hundratusentals kronor vid sidan av tävlingsbanan.

Filip Backlund visste tidigt vad han ville med sin sport – och vad det skulle krävas.

Han började dra in sina första kronor redan som tidig tonåring.

– Jag kommer så väl ihåg första gången. Jag kanske var 13–14 år och det var här ute i krokarna – på Stenby industriområde. Pappa skjutsade dit mig på ett lov och så gick jag runt och knackade dörr. Jag hade skrivit ihop en egen liten presentation som jag hade med mig som visade vem jag var och vad jag ville uppnå. Jag hade lite olika paket och hade printat ut det snyggt, berättar Filip Backlund när vi träffas på hans arbetsplats i bilhallen på Bilia på Tunbytorp.

– Efter 3-4 timmar ringde jag min pappa och grät i telefon ”Det här går inget bra”. När han frågade hur det hade gått svarade jag att jag bara hade fått ihop omkring 20 000 kronor, säger han och ler åt minnet.

– Jag vet inte riktigt vad jag tänkte eller trodde att jag skulle kunna samla in – jag fattade nog inte riktigt vad jag ändå hade lyckats få ihop.

Backlund i aktion på sin Kawasaki under en av alla proffssäsonger I England och british Superbike. Foto: Tim Keeton/Impact Images

Drivkraften var så stor att nå dit jag ville att jag bara såg möjligheter istället för problem.

Sedan var bollen i rullning och när Filip Backlund hade slutat grundskolan och fyllt 16 år hade han redan knutit till sig omkring 100 företag – och den slingriga vägen mot de internationella racerbanorna kunde ta sin början på allvar.

– För mig var det egentligen aldrig något problem att dra in de pengar som krävdes. Jag hade tidigt en väldigt klar målbild av vad jag ville uppnå rent sportsligt – jag ville bli världsmästare. Vad det skulle krävas rent sportsligt visste jag och där kunde jag ta in mentala coacher och personliga tränare. Sedan var drivkraften så stor att nå dit jag ville att jag bara såg möjligheter istället för problem.

Han satte igång att skräddarsy olika paket riktat mot olika partner.

– Det största paketet krävde rätt mycket tillbaka, så där kunde jag bara ha max sju. Sedan skalade jag ner till ”mellanpartner” och ”mindre” partner. Så här mycket måste jag skramla ihop – då löser jag det.

Sakta men säkert byggde han upp sitt eget affärsnätverk.

– Så blev det. Att få en ren slant i handen av ett företag var och är extremt svårt. Så skulle jag få dem att vilja investera i mig var jag tvungen att ge något tillbaka, att det skulle generera mer pengar tillbaka till dom. Så fort jag börjat få företagen att göra affärer med varandra fick jag mer eller mindre en procentuell kick back – och då var det inga konstigheter. Jag satt som spindeln i nätet – och skapade ett affärsnätverk, helt korrekt.

Du kände aldrig en större press på banan allteftersom fler och fler anslöt sig till din satsning?

– Nej, inte på det sättet. Däremot har jag alltid haft enorm press på mig själv, oavsett om det handlat om tävlandet eller att driva bolag. Det blir en väldigt speciell bubbla man lever i som är svår att förklara med 10–15 träningspass i veckan i över tio år.Jag behövde den här utmaningen utanför racerbanorna. Sedan var det givetvis alltid en avvägning hur mycket fokus det ena tar från det andra, och vad det genererar?

Du kände dig aldrig avundsjuk på till exempel en hockey- eller fotbollsspelare som inte behövde slita på samma sätt med att jaga sponsorer vid sidan om?

– Nej, det skulle jag inte säga. Fixade jag inte alla affärer som jag ville så var det ju ändå en lärdom jag skulle ha med mig för livet, för min egen personliga utveckling har det här hjälpt mig enormt.

Det har även på sätt och vis gett honom det jobb han har idag, på Bilia i Västerås.

– Volvo och Bilia fanns med som sponsorer under en massa år.

Kort efter att karriären avslutats (se mer härintill) dök jobberbjudandet upp.

– Bilia påbörjade ett nytt projekt hur de skulle jobba mot företagskunderna – jag sa 100 procent ja när frågan kom om jag ville bli en del av det. Det låg väldigt bra i tiden också eftersom vi precis hade flyttat hem från England och väntade barn.

Drivkraften från åren som proffs har han tagit med sig till kontoret på Tunbytorp.

– Jag drivs på exakt samma sätt nu som när jag tävlade. Det blir ett race av allting, säger Filip Backlund med ett leende.

Från racerkostym… Foto: Tim Keeton/Impact Images
… till Biliakostymen. Foto: Privat
Backlund på plats på kontoret i bilhallen. Foto: Jonas Bergkvist

Kontakten med sporten idag

Filip Backlund har trots att den egna karriären är över långt ifrån lämnat branschen. Tvärtom är engagemanget idag större inom motorcykelsporten. Bland annat driver han, ihop med ett par delägare som även är före detta sponsorer, egna bolaget som håller i utbildningsdagar, ”Track Days”, på tre banor i Sverige och Norge.

”Det har jag gjort i tio år nu och det växer hela tiden. Vi tog hand om lite drygt 1 500 motorcyklister förra året, i år siktar vi på 2 000. Grundtanken är att från att du tar ditt mc-körkort, där vi samarbetar med körskolor, ska komma till oss för att lära känna sin mc. Först i sex grundsteg, sedan avancerad träning. Målet är inte att bli tävlingförare, men är du det så hjälper vi även till med att finslipa och förbättra körtekniken.

Vi har även lyft in merförsäljning i bolaget och säljer egentligen allt inom marknaden samt köper och specialbygger motorcyklar mot kunder. Totalt är vi uppåt 40 personer som är involverade i detta.

Dessutom ansvarar han för ett Yamaha-team i Sverige med bland andra flera Västeråsförare med bas i Västerås.

”Det är en hel del med racingbiten och coachning, men även kontraktskrivningar och utveckling för teamet. Jag sitter ju med mycket kontakter sedan min aktiva tid. Nu har vi fått in fyra nya hojar till verkstaden som ska byggas ihop inför säsongen”.

Vurpan som ödelade karriären

Det har nu gått lite över två år sedan Filip Backlunds aktiva karriär som roadracingförare fick ett snöpligt slut.

Efter en kraschfylld och smärtsam säsong i det brittiska Superbike-mästerskapet 2016 var den sista, vådliga vurpan på Brands Hatch den 15 oktober den som blev mest ödesdiger och den som gjorde att karriären var över.

Så här berättar Backlund själv om olyckan:

”Jag fattade direkt att jag hade gått omkull ordentligt. Det skedde i 270 blås och det hände på helt fel ställe av banan. Normalt finns det gott om avglidningszoner men inte just här så när jag träffade barriären var det nog i en hastighet av 200 km/h. Det blev en väldigt hård impact”.

Effekten blev att hjärnan svullnade upp och med försämrat tal och närminne.

”Det höll i sig i ungefär i två månader”.

Han fick komma till en nack- och huvdspecialistklinik för elitidrottare i Sverige med dessutom åtta komprimerade kotor i nack och rygg. Där var ordern give,

”Du måste göra exakt som vi säger, annars kan detta bli bestående”, berättar Backlund.

Idag är han ”så fit man kan bli”.

”Det jag kan känna av ibland är nacken och ryggen”.

Kontakten med sporten idag

Filip Backlund har trots att den egna karriären är över långt ifrån lämnat branschen. Tvärtom är engagemanget idag större inom motorcykelsporten. Bland annat driver han, ihop med ett par delägare som även är före detta sponsorer, egna bolaget som håller i utbildningsdagar, ”Track Days”, på tre banor i Sverige och Norge.

”Det har jag gjort i tio år nu och det växer hela tiden. Vi tog hand om lite drygt 1 500 motorcyklister förra året, i år siktar vi på 2 000. Grundtanken är att från att du tar ditt mc-körkort, där vi samarbetar med körskolor, ska komma till oss för att lära känna sin mc. Först i sex grundsteg, sedan avancerad träning. Målet är inte att bli tävlingförare, men är du det så hjälper vi även till med att finslipa och förbättra körtekniken.

Vi har även lyft in merförsäljning i bolaget och säljer egentligen allt inom marknaden samt köper och specialbygger motorcyklar mot kunder. Totalt är vi uppåt 40 personer som är involverade i detta.

Dessutom ansvarar han för ett Yamaha-team i Sverige med bland andra flera Västeråsförare med bas i Västerås.

”Det är en hel del med racingbiten och coachning, men även kontraktskrivningar och utveckling för teamet. Jag sitter ju med mycket kontakter sedan min aktiva tid. Nu har vi fått in fyra nya hojar till verkstaden som ska byggas ihop inför säsongen”.

Vurpan som ödelade karriären

Det har nu gått lite över två år sedan Filip Backlunds aktiva karriär som roadracingförare fick ett snöpligt slut.

Efter en kraschfylld och smärtsam säsong i det brittiska Superbike-mästerskapet 2016 var den sista, vådliga vurpan på Brands Hatch den 15 oktober den som blev mest ödesdiger och den som gjorde att karriären var över.

Så här berättar Backlund själv om olyckan:

”Jag fattade direkt att jag hade gått omkull ordentligt. Det skedde i 270 blås och det hände på helt fel ställe av banan. Normalt finns det gott om avglidningszoner men inte just här så när jag träffade barriären var det nog i en hastighet av 200 km/h. Det blev en väldigt hård impact”.

Effekten blev att hjärnan svullnade upp och med försämrat tal och närminne.

”Det höll i sig i ungefär i två månader”.

Han fick komma till en nack- och huvdspecialistklinik för elitidrottare i Sverige med dessutom åtta komprimerade kotor i nack och rygg. Där var ordern give,

”Du måste göra exakt som vi säger, annars kan detta bli bestående”, berättar Backlund.

Idag är han ”så fit man kan bli”.

”Det jag kan känna av ibland är nacken och ryggen”.

Powered by Labrador CMS