”Ofta ses man som en robot och inte som en människa”

Att vara domare i en sport kan innebära att bli utskälld, buad och skriken på. För att klara pressen krävs att man är stark som person. Men hur upplevs problemet av en domare?

Foto: Helena Andersson

Sedan 13 års ålder har Edvin Lindelöf, nu 18 år gammal, dömt innebandy. Intresset startade då hans innebandyklubb, Västerås Innebandy, erbjöd domarutbildning till klubbens ungdomar. Sedan dess har han fortsatt.

Edvin Lindelöf tyckte att det var ganska nervöst och lite läskigt i början och att han ibland dömde ihop med äldre domare som gav trygghet och gav värdefulla tips för att utvecklas.
– Sedan har jag alltid varit lite mer vuxen än andra barn ända sedan jag var liten och jag är lugn som person, så vartefter blev det bara roligare och roligare att döma, berättar han när Ung idrott träffar honom i samband med en match han dömer.

En domare är en ganska utsatt person som granskas av såväl spelare, publik som ledare och tränare. Ibland kan det förstås hetta till.

– Jag blir inte så påverkad, men jag har sett, hört och läst en del. Senast härom dagen var det en yngre domare som hörde av sig till mig efter att en förälder gått ut på planen och skällt ut honom. Det kan vara ganska svårt att ta, speciellt för yngre, mindre erfarna domare. Det blir lätt att fokus hamnar någon annanstans än på matchen, säger Edvin.

Han tycker att de yngre spelarna oftast förstår – men att tränare, lagledare och publik i stundens hetta opponerar sig och protesterar mot domslut.

– Det är mycket känslor inblandade och ibland kan jag tycka att förståelsen för hur det är att vara domare saknas. Alla inblandade skulle få komma ned och stå på planen och få uppleva hur det är. Ofta ses man som en robot och inte som en människa.

– På något sätt har det blivit accepterat att protestera mot domslut. Man skulle ju aldrig gå till mejerihyllan på ICA och stå och skrika, men här ska det vara ok.

Som domare har man inga direkta medel för att få stökiga personer att lugna ned sig.

– Det enda jag egentligen kan göra är att säga att jag inte återupptar matchen förrän personen eller personerna slutat. Men då är det klart att det blir en ändring, säger han.

Edvin säger att han har funderat på vad man skulle kunna göra åt det här problemet, men säger att det är svårt.

– Man behöver upplysa folk och få dem att förstå att vi inte är robotar. Man måste tänka på att alla på planen gör sitt bästa, vi som domare är inte där för att förstöra.

Vad är det då som är kul med att döma innebandy trots den ibland orättvisa behandlingen?
– Det är många bitar som du får användning för i det vanliga livet som att prata och kommunicera. Du får också utveckla ditt ledarskap och lära dig att vara i blickpunkten.

För Edvins del har det aldrig varit några funderingar på att sluta döma innebandy.
– Nej, jag siktar på att döma högre och högre serier. Jag är lugn, kan hantera press och har lärt mig att inte ta åt mig.
 
 

Går på Grillska gymnasiet

Namn: Edvin Lindelöf.

Ålder: 18.

Familj: Mamma, pappa, bror och en utbytesstudent från USA.

Bor: Rönnby.

Gör: Går andra året på Grillska gymnasiet samt jobbar på Västmanlands innebandyförbund med domarfrågor.

Intressen: Sport och att fiska. 

Om kommentarer på denna sajt

Hej! Vad tycker du om det du just läst? Bidra gärna med tankar och synpunkter men tänk på att det bästa sättet att hitta läsare är att hålla sig kort och koncis, med en god ton. Glöm inte att dela alla artiklar du kommenterat – för ännu mer debatt! Här kan du läsa mer om vilka regler som gäller i våra kommentarsfält.

Comments powered by Disqus.