Familjen som lever för Roosters

Västerås Tidning träffade Jonas för att prata lite om livet i en innebandyfamilj.

– I stort sett är det något varje dag som har med innebandy att göra, och någon av oss är alltid med på våra ungars aktiviteter, säger Jonas.

Det är viktigt för både Jonas och Cilla att varje barn ska få synas.

– Det gäller kanske speciellt mycket för oss eftersom vi har fyra barn och vi vill ha tid för alla. Annat i hemmet blir kanske lite åsidosatt, men vi är bägge väldigt engagerade, säger han.

Jonas brinner verkligen för innebandy, han vill inte bara att det ska gå bra för sin hemmaklubb, Tillberga IK Roosters, utan för innebandyn i Västerås överhuvudtaget.

– Jag vill att Västerås ska ha ett lag i SSL, (Svenska superligan, den högsta divisionen i innebandy). Sen om det är vi, VIB (Västerås innebandy) eller något annat lag, det är oväsentligt för mig. Nu måste föreningar och ledare göra något och se det här som en utsträckt hand till samarbete.

Innebandy var roligare

Jonas som har en bakgrund som aktiv, fortfarande spelar och nu är tränare för herr-juniorerna i Tillberga säger att han själv spelat i en herrans massa år.

– Jag har spelat i Tillberga näst intill alla år. Det var riktigt häftigt förr när vi spelade i näst högsta serien, dåvarande division 1. Då kunde det vara 1 000–1 500 personer och titta när det var derby mot VIB. Men jag kommer från hockeyn, där jag bland annat spelade TV-pucken, jag började inte spela innebandy för än jag var 14–15 år, då jag kände att innebandy var roligare.

Och det är verkligen alla i familjen som spelar innebandy.

– Cilla spelar också, i Team hens (betyder: "Lag hönorna", namnet eftersom Tillbergas innebandyklubb heter IK Roosters = tupparna) ett damlag som spelar i korpen. Laget startades av ett gäng mammor till innebandyspelare eftersom de själva ville börja spela, berättar Jonas.

Om Tillberga Roosters och Tillbergaandan säger Jonas att de är som en liten familj.

– Alla känner alla och säkert 90 procent av alla spelare bor i Tillberga. Det är på gott och ont, men det är inte många spelare som slutar för att gå till en annan klubb.

De som mött Tillberga har då och då fått se och höra en kvinna med en höna som slår på trumma och gal när Tillberga gör mål.

– Ja, det är min brorsas fru, skrattar Jonas. Hönan har väl funnits med en 5–6 år då det blev en grej hos vår hejarklack. Förr försökte vi alltid åka tillsammans med alla våra ungdomslag på cuper och med hönan blev det extra roligt för hejarklacken och laget.

Det här med läktakultur och föräldrar som driver på sina barn för hårt säger Jonas att han tycker att vi är ganska förskonade från här i Västmanland.

– Visst finns det rötägg, det finns det överallt, men när man är på en cup, till exempel i Stockholm, är det mycket värre. Jag tror att det finns många föräldrar som själva aldrig idrottat som inte riktigt vet. Jag kan inte sätta fingret på hur man ska kunna lösa det men vissa föräldrar kanske skulle behöva vara med på en ledarutbildning, säger Jonas.

Att just innebandy fått hela familjen på kroken säger Jonas beror på att innebandy är en snabb, teknisk lagsport, den är enkel, rolig och man spelar inomhus.

– Jag har hört så många fördomar, till exempel från hockeyn, att innebandy bara är något man gör som uppvärmning. Det har istället sporrat mig och gjort att jag blivit en stark bidragande orsak till att Tillberga bara växer och växer.

Barnen då? Är de sams eller konkurrerar de med varandra?

– Det är bråk varje dag, skrattar Jonas. Det finns säkert en viss konkurrens, men när väl Isac och Jonathan, som spelar i samma lag, står på planen så är jag övertygad om att de känner trygghet i att ha varandra.