"Svårt att tänka sig något mer angeläget dessa dagar"
Under den pågående flyktingkrisen har jag tänkt på Aki Kaurismäkis mästerliga “Mannen från Le Havre” från 2011. Filmen spelades in innan det syriska inbördeskriget bröt ut och skildrar jakten på migranter i den franska hamnstaden, men framför allt motståndet från en åldrad skoputsare och hans vänner. De gömmer den ensamkommande pojken som smugglats över vatten till Frankrike.
Nu har den andra delen i Kaurismäkis hamntrilogi premiär. Den är nästan lika bra och det är svårt att tänka sig något mer angeläget dessa dagar än hans smittande solidariska filmkonst. Tyvärr har Kaurismäki förvarnat om att “Ljus i natten” kan bli hans sista film. Isåfall är det passande att hans favoritskådespelare Kati Outinen dyker upp i en liten roll, och pratar om att hon ska överge Finland för “hula-hula i Mexiko”. Det är ett lakoniskt och komiskt farväl som är väldigt kaurismäkiskt.
Khaled i “Ljus i natten” har flytt från Syrien och anlänt till Helsingfors av en slump, gömd på ett lastfartyg i ett berg av kol, för att komma undan några rasister i Polen. Inte heller det nya landet är självklart gästvänligt, han stöter på hat på gatorna från några Soliders of Odin-aktiga typer, men beslutar sig för att söka asyl. Av en slump träffar han på den nyblivne restaurangägaren Wikström, som hjälper honom på traven.
Gatumusikanten spelar rock’n’roll, på polisstationen används skrivmaskin och snurrtelefon, bilen är av gammal modell och inredningen andas 50-tal. Stilen är demonstrativt retro utan att reduceras till en chic markör. Det är snarare nostalgi som politisk sprängkraft, som påminner om en gammaldags moral som kanske inte ens fanns, men som det ändå går att inspireras av.
