Grym och välbalanserad Oscarsvinnare
Det kan egentligen inte börja mycket mer olycksbådande. Huset där Rana och Emad bor håller på att rasa samman, hyresgästerna springer och bankar på varandras dörrar, hjälper varandra ut i säkerhet på gatan. Utanför fönstret skymtar en grävskopa som plöjer – aningslöst? besinningslöst? – i marken.
Man kan inte anklaga Asghar Farhadi för att vara subtil, för visst är sprickorna i fasaden ett dåligt omen som leder till att allt annat i Ranas och Emads liv börjar falla isär. Å andra sidan är han en skicklig stämningsskapare med en nyfiken blick på mänskliga relationer, vilket inte minst visade sig i “Nader och Simin” från 2012 (bägge filmerna fick en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film).
Farhadi fortsätter här också att undersöka dagens Iran som klassamhälle. Precis som “Nader och Simin” handlar “The salesman” om ett par från medelklassen som konfronteras med andra sidor av Teheran. Rana och Emad tillhör den bildade borgerligheten – båda medverkar som skådespelare i en uppsättning av Arthur Miller “En handelsresandes död” (därav titeln på filmen).
Plötsligt hemlösa får de nöja sig med lägre standard. Det dröjer inte länge innan Rana blir överfallen i hemmet. Hon blir rädd för att vara ensam – han blir besatt av hämndbegär och lyssnar igenom den tidigare hyresgästens telefonsvarare, tar hjälp av en elev för att spåra en registreringsskylt. Så sakteliga övergår kammardramat i en psykologisk thriller.
I parets övergivna våning skymtar en filmaffisch: Ingmar Bergmans “Skammen” från 1968. Och visst handlar det om skam och vilka farliga irrvägar den kan leda oss in på. I slutändan säljer kanske Farhadi publiken en moralkaka, men som sådan är “The salesman” både välbalanserad och grym.
